Föreställning: Allvarligt talat LIVE – med anledning av lanseringen av boken Allvarligt Talat, som innehåller utvalda svar av Lena Andersson ur P1:s radioprogram med samma namn.
Programmet Allvarligt talat i Sveriges Radio P1 bygger på lyssnarnas frågor om livet, vardagen, sorgen, döden och nästan allt däremellan. I två omgångar har bland andra Lena Andersson och Horace Engdahl stått för svaren.
Arrangörer: förlaget Natur och Kultur tillsammans med Kulturhuset Stadsteatern.
Plats: Forum/Debatt Studion, Kulturhuset
Medverkande: Lena Andersson och Horace Engdahl intervjuades av Eric Schüldt
L: Hej! En bättre måndag, tre ord- och tankekonstnärer på scen!
K: En oerhört bättre måndag! Känner mig uppfylld, inspirerad, gladare och smartare.
L: Ja! Jag skrattade så mycket! Vilken fantastisk underhållning.
K: Trodde faktiskt inte att det skulle bli så mycket skratt. Alla tre har något slags väldigt torr, lågmäld framtoning som visade sig innefatta en väldig massa humor. Men det är i och för sig mycket min personliga definition av intelligens (eller favoritintelligens kanske snarare), att vara självdistanserad och humorfylld i sin klokhet.
L: Det märktes tydligare när man kom så nära som vi gjorde idag, att de alla tre har nära till skratt. Sen förstärktes det gissningsvis av situationen, alla tre gillar att spänna bågen intellektuellt inför andra och med livepublik blir det säkert extra nerv. Jag är allra mest överväldigad av Lenas charm dock!
K: Ja hon var otroligt charmig, jag är också förvånad. Jag har funderat över att det finns något väldigt spännande över hennes framtoning i relation till val av ämne (kärlek) för hennes romaner, nu fick jag en lite mer komplex bild av henne som gjorde alltihop väldigt självklart. Horace gjorde mig också förvånad ibland, när han uttryckte något slags (låtsad?) blygsamhet som jag inte var beredd på. Vad tyckte du om dynamiken mellan dem, deras olika sätt att svara på frågorna som ställdes?
L: Hänger inte riktigt med på din första tanke, kring hennes framtoning i relation till ämnet kärlek? Horace var nog ganska mycket som jag tänkte mig, väldigt medveten om sin kulturella tron. Bilden mjuknade dock lite när han erkände hur besserwisser-aktig han varit i sina resonemang som 30-åring. Deras dynamik tyckte jag var kärleksfull, lite far och dotter-känsla? Hur stor är åldersskillnaden?
K: Ja lite så absolut. Tror Lena är född nån gång tidigt 70-tal och Horace kanske 50-tal? Vi får slå upp:)* Jo, ang. Lena så har jag läst många av hennes texter i DN, de är ganska svårlästa och teoretiska, om än väldigt kloka. Har också hört henne prata i poddar och radiointervjuer och föreställt mig henne just ganska torr. Utifrån det hade jag inte tänkt kärlek som det naturliga valet av romanämne; just på det sättet som hon gör, väldigt relationsskådande. Det är kanske en fånig tanke, men jag har tyckt att det har varit en fascinerande kombination. Nu när jag såg hennes sneda leenden, kroppsspråk och – som du beskriver – charm, ser jag allt det där i henne på ett annat sätt, inte bara de teoretiska DN-texterna utan även kärleksromanerna.
L: Ja precis, du tänker snarare utifrån bilden hon skapat av sig själv, att det inte ”borde” passa in. Men det vi såg idag är att hon är väldigt oförställd, hon gör det som hon känner att hon borde göra. Image är inte primärt, den känslan fick jag. Där tror jag att de två skiljer sig åt, han har nog lagt aningen mer tanke på sin image…
K: Haha, ja no shit. Verkligen. Men det var härligt att se några glimtar av den lite osäkre Horace idag också, en som inte hade superkonkreta jättesnabba svar precis hela tiden utan en som fick tänka efter lite. Jag älskar också överlag deras resonemang kring frågor i sig. Vi har ju inspirerats av deras (ffa Horace) tankar om det svåra i att ställa en bra fråga i vårt Below Beneath-manifest. Det om att ställa en fråga som man inte vet svaret på eller som inte har ett självklart svar – hur svårt det faktiskt är! Det är superintressant tycker jag.
L: ”De flesta människor vet så jäkla väl och det är det som är problemet med dem”, som Horace uttryckte det idag. Och sen; ”vi måste rycka upp dem ur det där”. För att inte tala om Lenas drivkraft att ”befria människor från självmotsägande idéer” <3.
K: Exakt. Också deras ansatser i sina svar: Horace som gärna refererar historiskt medan Lena vill bena ut själva kärnan i varje beståndsdel. Nu när de för första gången svarade på samma frågor blev det så tydligt, väldigt inspirerande för ens egna tankeprocesser.
L: Ja verkligen! För att inte tala om Eric, han lyckades precis som han så ofta gör i 60 minuter överrumpla sina intervjupersoner. Tänk hur förbannat nöjd han måste varit när båda två blev tysta när han ställde frågan (genom Thomas di Leva) Vem ska man tro på?
K: Ja det var fantastiskt. Det var också lite skönt att ibland känna att de inte gav perfekta svar. Jag lyssnar ganska mycket på Allvarligt Talat och tycker alltid att de är så himla smarta/visa/kloka etc.; att jag själv aldrig skulle kunna ge ett sådant svar. Men så när vi satt där och insåg att de också får tänka efter lite, att svaren inte blev helt färdiga varje gång, att man ville hoppa in i vissa resonemang och ge en synpunkt, det var upplivande! I decembertrötthetens töcken smittade deras smarthet och fick mig att öppna tanken. Väldigt härligt.
L: Jag håller med, inte minst glädjen de alla tre symboliserar för mig, när det gäller att vrida och vända på tankar med hjälp av eleganta formuleringar. Deras kärlek för både komplexitet och att ändå våga vara precis. Smarthet smittar och glädje inför att vilja förstå smittar!
K: Ja! Du viskade även ett väldigt bra svar på frågan Eric Schüldt gav, när han frågade just ”Vem ska man tro på?” Jag var inte helt nöjd med deras svar men väldigt nöjd med ditt.
L: Jag ville säga ”sig själv”. Vem ska man tro på? Sig själv. Att det åtminstone måste få vara en väldigt viktig strävan i livet, att kunna tro och lita på sina egna känslor och tankar, sina egna svar på egna frågor. Men jag älskade såklart också Lenas svar: poesin. Fast frågan var nog då ”vem vänder du dig till med frågor”. Men för mig hänger de ihop, jag hittar många av mina egna svar i poesin.
K: Jag skulle vilja skriva ”och jag i konsten” men inser att det skulle bli lite väl klyschigt just här och nu…:) Jag vill helt enkelt uppmana alla att lyssna på Allvarligt talat. Jag har skrivit om det förut men det förtjänar att lyftas igen. Lyssna lyssna lyssna, gärna även på gamla avsnitt med Märta Tikkanen, Birgitta Stenberg och PO Enqvist. Det är bra för hjärnan och själen.
*1970 (Lena) 1948 (Horace)