Han delade hennes mening på sin Facebookvägg, den handlade om ett förakt för människor som säger “jag vågar”. Jag betraktade statusuppdateringen och funderade över varför jag blev så pass nedslagen. Det slog an något djupare i mig än bara den uppenbara provokationen i att någon som sade sig älska mig valde att öppet ironisera över något som jag ofta gör; nämligen säger “jag är så glad att jag vågar” barnsligt, oförställt, stolt. Som när jag fattat ett beslut eller genomfört en handling som utmanar något i mig som är ömt, ömtåligt eller läskigt.
Dessa funderingar låg och skramlade i mig en tid. De blev upptakten till en text om rädsla.
Det är inte en småsak att våga vara rädd
Var det min psykolog eller var det min mamma som sa det där till mig? Jag minns inte säkert men jag minns innebörden tydligt; det vi människor gör allra allra mest av, är att göra allt, verkligen allt vi bara kan för att undvika smärta. Känslan som vägleder oss i denna eviga, stretiga livsambition blir därför rädsla. Varje gång vi mött och lagrat smärta sparas den som en liten giftampull med en rödrosa tentakel mellan sig och dig, alltid redo att dra igång dina överlevnadsanpassade varningssystem.
I min värld är emotionella fallskärmshopp därför coolare än fysiska dito. Att säga att man vågar modigare än att bara vara en person som säger sig vara rädd för inget och därför inte behöva våga. Att säga att “jag vågar” är för mig detsamma som att stå med två knutna nävar framför kroppen, framsträckta mot en annan människa och öppna dem för att visa sin rädsla i den ena och sitt mod i den andra. Med blicken mot skyn så att de rödgiftiga tentaklerna i din egen puppetshow till liv blir synliga, för dig och för den som lyssnar.
Min starka tro är att ju fler gånger jag öppnar nävarna och medvetet rycker i de där trådarna desto friare blir jag. För varje gång jag vågar och säger att jag vågar faller ljuset på tentakeln som skyr just det. När den till slut fräts sönder av värme och ljus, går den av, tänker jag. Och ampullen med lagrat smärtgift lyfter till skyarna och försvinner ur mitt liv.
VARDE LJUS DAMN IT.
Min största rädsla är att bli deprimerad, igen. Att aldrig få chansen att uppleva trygg, förbehållslös kärleksrelation, att jag aldrig ska våga sänka garden tillräckligt. Att bli missförstådd i mina intentioner, i stort och smått. Att förlora ett syskon. Att leva mindre än så mycket som det bara går.
Att erkänna sina rädslor är styrka, inte svaghet, menar jag. Att säga sig inte ha rädslor, är att ljuga för sig själv, tror jag. Det är inte en småsak att våga vara rädd.