Att göra eller inte vara

Det här är fiktion.

För några månader sen kunde jag formulera ett drag hos mig själv. Jag berättade om det för några kompisar. Det hade inte utmärkt sig på ett tag, tror jag. För kroppen hade hanterat en sorg i minst två år. Och under den tiden vet jag faktiskt inte riktigt om jag var jag. Men så kom draget tillbaka. Jag tror att det var därför jag kunde rekognosera det.

Draget är att jag tror att det jag upplever är verkligheten.

Draget är att jag tror att det jag upplever är verkligheten. Det kan formuleras på lite olika sätt. Som att jag tror på det jag tror på. Eller att jag tror på det jag hittar på. Eller misstänker. Eller att jag utgår ifrån vad jag känner.

Det kan handla om så faktiska saker som var vänner bor. Jag kanske läser en kompis adress lite slarvigt i en tråd och får en bild av att den flyttat. Blir jätteglad och cyklar till en plats som inte är där.

Det är en oskärpa. Det är ett alternativt universum. Nej, lugn. Det är en anekdot.
Nej.
Det är en ensamhet.

Det kan vara att jag tänker att det inte är så jobbigt att jag tappar mina VISA-kort så fort jag får dom.
Fast det är det.

Det kan vara att jag skriver sms om situationer jag upplever mig ha delat med människor utan att fråga om de var där så som jag var. Jag kanske ber om ursäkt eller anklagar.
Jag gör det för att jag vill ställa till rätta.

Nej.

Jag gör det med största allvar och med en precision i ordvalen för att jag har lust. Jag njuter när jag gör det och jag njuter när jag väntar på svar.
För.
Det är ett skapande. Det är maktanspråk.

Det har också varit att tro på det som är kärlekens galenskap. Det har varit destruktivt.

Så detta har hänt.

Det hände sig också att jag gjorde slut. Den där sorgen ja. Det tog slut med en kärlek.
Eller en kärlek tog slut. Eller vi var två som levde ihop i en situation som tog slut. Och när den tog slut var det uppenbart att han under tiden som vår situation pågått hade tillägnat sig förmågan att ta sitt skapande av det som kallas konstnärliga verk på allvar. Medan jag hade ägnat mig åt att skapa: oss.

Medan jag hade ägnat mig åt att skapa: oss.

Sånt som att måla om så att vi bodde i en lägenhet som såg ut som den vi bodde i. Sånt som att handla mat till oss båda så att vad vi åt blev det vi åt. Sånt som att hitta på vart vi skulle åka på semester så att vi blev dom vi blev. Då och i minnet.

Jag fattade inte varför jag var så arg på honom. För jag fattade inte förrän vi blev till två personer och inget vi alls, att det enda som i verkligheten skiljer en skapande människa från en inte skapande människa, är förmågan att våga ta på allvar det att ägna sig åt att bli bättre på skapande av sånt som klassas som verk.

Det var fan.

Det var den för kvinnor ständigt återkommande och klaustrofobiska insikten om att det sämsta man kan göra är att whina om detta och det enda man kan göra är att göra.

Det var Kristina Sandbergs Maj. Det var immanensen och transcendensen all over.
Det var den där krönikan som delades så mycket om att kvinnor måste sluta konversera upp ett stånd hos männen de har till bordet. Måste sluta använda sina förstklassiga nervbanor till att spegla och kontextualisera den där pojken för den goda stämningens skull. Det var den för kvinnor ständigt återkommande och klaustrofobiska insikten om att det sämsta man kan göra är att whina om detta och det enda man kan göra är att göra.

Det var ockå räddningen…
…att det inte behöver vara ett manligt privilegium att agera utifrån sin egen upplevelse av verkligheten.

Det var ockå räddningen. Det var I love Dick! Det var vad Tone Schunnesson skrev om den. Det var Caroline Ringskog Ferrada Noli och Liv Strömqvists samtal om den. Om att det inte behöver vara ett manligt privilegium att agera utifrån sin egen upplevelse av verkligheten. Om att Chris Kraus gör konst av sin kärlek för att hon inte har något val. Det enda möjliga för hennes existens är att ge den verkshöjd.

Det var jag som fick finnas.
Det var Rihanna som lirkande smekte mig i nacken med sina långa naglar. Tröstade och sjöng som från mig till honom: You mistaken my love I brought for you for foundation.

Det var slutet på Kate Zombrenos Hjältinnor: “Man måste. Publicering kan vänta/Jag uppmanar er att skriva era egna jag, era egna och komplicerade jag. Mina klottrande systrar.”

Work work work work work work.

Stämning
Dela:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar