Vår jakt på känslorna inuti de skapande människorna går vidare i vår intervjuserie Under Ytan; en människa om en känsla.
När kände du dig uttråkad senast?
Jag känner mig uttråkad nästan hela tiden. Jag måste ha konstant stimulans och det är jätte, jättejobbigt.
Har det alltid varit så?
Jag hade mer ro som barn att vara med mig själv, men även då ville jag hela tiden att det skulle hända saker. Det kan ha att göra med att min uppväxt präglades av krig, oro, revolution… Så fort det blir lugnt tycker jag att det är tråkigt. Lugnet för mig är inte skönt, tvärtom.
Min man har ett lantställe och sekunden han kliver in där blir han lugn. Jag blir istället enormt stressad, får dödsångest och panik. Det finns ett Strindberg-citat från ”Leka med elden”, där en hustru lever på landet med sin man som är konstnär. En dag kommer en vän och hälsar på och hustrun säger något i stil med: ”jag är så uttråkad, jag önskar att mitt barn dog eller att huset brann upp, bara någonting händer”. Det låter hemskt, men jag kan verkligen relatera.
Men känslan av tristess och rastlöshet måste vara en tillgång i ditt arbete?
Ja, jag stannar aldrig upp, söker hela tiden nya saker. Jag fastnar aldrig. Men den där totala tomheten, den rena tristessen, den vet jag inte var jag ska göra av.
Ibland känns det som att jag har för trånga kläder. Världen är för trång! Jag skulle vilja spränga den!
Ibland kan jag sätta igång situationer bara för att se vad som händer. Jag gjorde det på en middag en gång, alla var så jävla tråkiga och korrekta så jag slängde ur mig att jag inte tycker att kvinnor ska åka motorcykel. Då kom de igång! De blev enormt provocerade. Jag bara satt där och njöt.
Min svärmor, Lena Cronqvist, är konstnär och hon har sådan ro. Hon sätter sig i sin ateljé och drar med sin pensel i flera timmar. Jag fattar inte hur det är möjligt. För mig är det ett mysterium bara att jag har levt med en och samma man i åtta år. Men han är min kompass på något sätt, jag kan navigera mig själv genom honom.
Har du någon stund då du kan känna ett behagligt lugn?
Hemma på min mammas soffa. Det är alltid extremt högljutt, mina syskon är där, deras respektive, kusiner, barn, ingen lyssnar på någon. Mitt i det kaoset kommer lugnet. Hela kroppsminnet kan referera till tryggheten. Har man inte fått de platserna från barnsben är man rotlös tror jag.
Jag känner mig inte rotlös, men jag funderar hela tiden på vad som är nästa steg. Som mest produktiv var jag när jag hade fått barn och var hemma i ett år. Jag hade så tråkigt att jag klättrade på väggarna. Men i tristessen fick jag också tillgång till min fantasi, idéerna kom till mig, jag började skriva mina filmmanus… Så jag fattar ju att lugnet behövs.
Jag var så mentalt blockerad efter jag fått barn att jag inte fick ur mig någonting. Men tristessen känner jag igen. Jag hade alltid kunnat följa min rastlöshet tidigare, så plötsligt satt jag fast i en sandlåda och hade tråkigt. Och kände mig så otroligt skamfull för det.
Exakt. Jag är så glad att vi pratar om detta, det är så modigt! Jag hatar att vara i parken, det finns ingenstans jag blir så uttråkad. Och ja, det är ju skamligt.
Särskilt som kvinna!
Ja!
När man blir äldre krymper också ens världsbild, man blir mer och mer homogen, fastnar i sina trygga banor och mönster. Ibland vill jag lämna allt och dra till Mexikos djungler, men jag vet att är jag där i fem dagar kommer jag känna samma sak och dra tillbaka. Som vuxen har jag tillgång till allt och jag älskar det, men det blir också tråkigt.
Om du fick en Oscar då, skulle det ändra något?
Nej, jag skulle bli ännu mer triggad. Jag ska ju rädda världen! Jag måste använda min potential till något fantastiskt. Tristess och kreativitet hänger väldigt tätt ihop. Jag har inte förstått det förut men nu förstår jag.
Hur känns tristessen rent fysiskt?
Som att någon håller mig under vatten. Jag kan inte andas, måste komma upp.
Och det är då du får dina socialt missanpassade infall?
Jättemycket infall! Hela tiden!
Vad är motsatsen till tristess?
Att trivas på landet? Harmoni kanske, att vara i balans.
Har du testat meditation?
Ja. Det funkade inte alls. Jag fick panikångest. Haha, så förutsägbar! Det kändes som att jag skulle dö, fysiskt i bröstkorgen. Jag ville hoppa ur min egen kropp.
Men det finns vissa människor som kan få mig att komma till den totala zen-känslan.
Är det för att de underhåller dig?
Ja. Lite så. De är genuint intresserade av mig. De ser mig, jag blir stimulerad av det de säger.
Ok, men är tristessen då kopplad till ett extremt stort bekräftelsebehov?
Oj, tror du det? Det kanske det är!? Jag gillar inte när folk säger att skådespelare vill ha massa bekräftelse, samtidigt blir jag väldigt ledsen när jag inte uppmärksammas för det jag gjort. Det kanske hänger ihop med tristessen och viljan att vara i centrum, att det är därför de stora maktmänniskorna bara vill ha mer och mer? Att makt föder makt. Man kan bli lite hög av det.
Det finns något i Napoleon som triggar mig. Jag inspireras av den där lilla människan som lyckades erövra så mycket. Jag kan bli inspirerad av Bergman också, alla de där gubbarna som har så mycket makt! Det är en väldigt intressant tanke att det där hänger ihop.
Har du sett filmen ”Jag är Ingrid”, om Ingrid Bergman?
Nej.
Den var intressant könsrollsmässigt. Hon hade fyra barn men lämnade dem för jobb. Första dottern togs om hand av mannen, de tre andra av en barnflicka. Men barnen visade ingen bitterhet, de sa bara att de hade velat träffa henne mer för att ”hon var en sådan rolig person”. Så som det i vanliga fall är med papporna. Hon hade otroligt manliga manér.
Intressant! Ja man måste nog göra så. Jag skulle få jättemycket skuld om jag var borta från Ariel i mer än tre månader, men jag skulle göra det. Min dotter tycker också att jag är jätterolig och vill vara med mig, jag är nog lite snubben i förhållandet.
Rastlösheten och känslan av att vara uttråkad är delvis en kreativ drivkraft. Men om du skulle välja, skulle du önska att din dotter hade den lika starkt som du?
Bra fråga. Ibland kan jag få panik över att hon har det så bra. Att hon är så trygg, att hon är ett bortskämt kulturelitbarn. Jag föraktar människor som är så trygga i sig själva att de tror att de äger världen, också för att jag är avundsjuk på det. Jag vill att något ska ruckas i Ariel, att hon ska få kämpa lite. Men då tänker jag att hon har så knasig mamma att det nog löser sig.
Jag kan vara avundsjuk på Lena Cronqvist som går in i sin bubbla och bara skapar. Lars von Trier gör det, Ruben Östlund också. De gör saker för sig själva och det provocerar mig så e n o r m t. Jag fattar inte hur man kan gå in och vara så i zen med sig själv och inte bry sig om vad som händer sen. Jag bryr mig jättemycket! Allt jag gör är politiskt! Allt handlar om att förskjuta maktpositioner! Vad skulle hända om jag hade deras sida också? Jag vet att om jag skulle tävla på samma premisser som Ruben Östlund skulle han inte vara i närheten av mig. Det perspektivet jag har – han kan läsa sig till det men han kan aldrig ha det i sin kropp. Han vet ju det, därför måste han hålla i sin grej.
När jag tänker så öppnar sig en stor avgrund i mig. Jag blir frustrerad och vilsen, vill bara skrika.
Faktum är att jag nog skulle välja min kreativitet framför min familj, om jag var tvungen. Inte min karriär, men min kreativitet; min skapargrej. Utan den skulle jag vissna bort och dö, inte vara till glädje för någon. Det är jättemycket skuld och skam att säga det, att säga att jag tar kreativiteten före min familj.
Ja. Men, återigen, de manliga skapargenierna har ju gjort just så?
Exakt!
Jag älskar teatern och starka roller som tömmer mig på kraft tre timmar.
Där blir jag inte uttråkad.
Tidigare intervjuer:
Tomas Andersson Wij om skam
Moa Gammel om rastlöshet
Andreas Dahl om likgiltighet
Ester Eriksson om rädsla
Filippa Barkman om ambivalens
Cilla Ramnek om beslutsamhet
Min Stora Sorg om kåthet
Elis Burrau om prestationsångest
Suzanne Osten om hat inifrån
Suzanne Osten om hat utifrån
Linus Tunström om rädsla
Annina Rabe om självtvivel
Jim Thorell om empati
Eric Schüldt om vemod
Foto (något beskuret): Jonas Jörnberg