Ronnie Sandahl skriver i Aftonbladet om en tågresa mellan Malmö och Köpenhamn. Han skriver om en familj som sitter en bit ifrån honom. En mamma och en pappa, ett barn på knappt två år. Som Ronnie Sandahls egen son, som min son. Han skriver om poliserna som går på tåget, som synar familjens syriska pass; om pappan som försöker göra sig förstådd, om mamman som gråter tyst, om barnet som gråter i panik.
De kommer att bli tvungna att gå av tåget. De har tagit sig igenom helvete efter helvete, en halvtimma från målet möter de ett till, ett som släcker hoppet. Ronnie Sandahl skriver om människorna runt omkring, människorna med svenska pass eller danska, människorna på väg hem från jobbet. Han skriver att de hånler. Han skriver att de mumlar sarkastiska kommenterar. Jag läser i en annan text om en gammal tant i en kassakö som flera gånger kör på en man bakifrån med sin kundvagn. Jag läser om en kvinna som ryter åt en man på tunnelbanan att han ska öppna sin sportbag. Jag ser en video gjord av ett svenskt riksdagsparti som sprider en bild av Sverige som är vansinnig. Videon ger mig mardrömmar, jag vill att min mamma ska komma och stryka mig över håret, säga att det är bara är en film, det är ingen fara, det är inte verkligt. Men hon kommer inte.
En partiledare börjar gråta för att Sverige inte klarar av att hantera situationen. Kanske ser hon bilden av familjen på tåget framför sig, deras panik över att helvetet inte slutar brinna. Jag läser kommentarer i mina sociala media-flöden som visar medkänsla med henne. Men jag läser också kommentarer från de hånleende. De skriver att nu minsann kanske det går upp för den där kvinnliga partiledaren vilken världsfrånvänd politisk ideologi hon lever efter. Det spelar ingen roll vilken politisk ideologi man stödjer, det här handlar om något annat. De hånler åt det som pågår, hånler åt människor som kämpar sig igenom helvete efter helvete. De bygger helveten på ICA, på tunnelbanan, på tåget mellan Malmö och Köpenhamn. Vilka är de, de som hånler? Jag har alltid tänkt så, tänkt de, för de har känts så långt borta. Jag har inte kunnat relatera, inte förstått vilka de är. Men så plötsligt inser jag att de inte är de, utan ni. Och att jag kan få svar. Jag ser kommentarer i mitt eget Facebook-flöde, jag hör bekanta vars ståndpunkter börjar glida. Det finns de som brinner, de är fortfarande flest, ni är fortfarande flest, här bredvid mig. Men novemberkylan tränger in genom springor jag inte tidigare sett, i drömmen strömmar kylan ut som gråa, hånleende kroppar i hundratal, tusental eller fler. De strömmar, går inte att stoppa. I drömmen kvävs jag och familjen på tåget mellan Malmö och Köpenhamn, vi försvinner under de grå, framvällande kropparna.
Ronnie Sandahl skriver om en skräckslagen pappa, en söndergråten mamma och ett panikgråtande barn i samma ålder som hans eget, som mitt. Han skriver om jobbpendlare som hånler. Jag läser och kan knappt hålla ihop, jag sitter ensam på café och är tvungen att gå ut. 70 mil därifrån klarar jag inte av att ens läsa och där på plats sitter människor och ler. Om det finns ett vi och ett dem är jag ett med familjen som tvingas lämna tåget.
Igår kväll satt jag bredvid min son när han somnade. Jag hade en hand på hans mage och en hand i hans hår. För första gången tänkte jag att jag måste känna känslan av det här så starkt jag bara kan nu, jag måste njuta, jag måste lagra kärleken och tryggheten i den här stunden för alla dagar som kommer. För första gången kände jag att det nog inte alltid kommer att vara så här tryggt för honom, för mig, för oss. För första gången ändrades frågan vilka är de? till vilka är ni? och för första gången hade jag svar. Det gör mig rädd. Han somnar bland sina kuddar, nallen i handen, kaninen över ena kinden. Han har inte sett filmen, jag behöver inte säga det är bara på film – jag vet, jag hade ljugit. Jag stryker hans hår och lagrar känslan.
Bild: Fara 2 år, från Magnus Wennmans Där barnen sover