Katja Janford om sin farmor och ärret på hennes hals

En familjehemlighet i nacken

När jag tänker på farmor tänker jag på kaklådan i skåpet längst upp, en sådan i plåt. Hur vägen dit, på stolen och uppåt, kändes som en oändlig resa. Med fallet mot ett hårt golv som en rimlig risk. Hur det aldrig fanns bestämda dagar för sötsaker. Jag tänker på doften av henne. Gardinerna som guppade och blottade grönskan utanför. Jag tänker på hennes hår, mörkt som mitt. Hennes ögon, mörkare än mina. Hur hon är anledningen till mina färger. Framför ser jag mig de fåtal fotografier, prydligt upphängda på väggen. Känner det mjuka i hennes soffa. Jag hör hennes skratt, som sodavatten bubblandes i magen. Hur hon höll mig i sin famn på ett sätt som människor sällan kramas. Lite för länge, och lite för hårt. Jag minns hur jag kippade efter luft mellan hennes bröst när hon vaggade sin kropp mot min. Varför var farmor alltid glad? Pappa, varför var farmor alltid så glad? Titta solen, Katja, solen skiner. Men se, det regnar Katja, känner du regnet?

Jag minns också ärret på hennes hals, trots att hon dolde det så väl. En familjehemlighet i nacken. Det var inte en katt som rivit henne där, trots att hon älskade djur så innerligt. Det var inte ärret av en sjukdom, eller en olycka som ristat sina spår. Det var ärret av en människa. En som jag. Någon som åt gröt till frukost och undrade vilka skor som skulle köpas till våren. Det var en person med gardiner som guppade mot det gröna. En person med drömmar, precis som jag. Någon som åt, sov och jobbade. Det var en människa med ett vapen, bakom en makt av ondska.

Min farmor var en del av historielektionerna. Hennes resa gick genom namnet på den plats jag knappt kan stava. Ordet jag sällan tar i min mun, Auschwitz. Hon var ett av de anonyma ansikten på de svartvita fotografierna jag såg i böckerna. Ett namn i en lista. En av rösterna i filmerna. Herregud hon var bara 16 år. Hon berövades sin ungdom. Någon stal hennes själ. Och det onda i människan hade segrat. Farmor varför var du alltid så glad? Hur kunde du njuta mer av livet än vi andra? Ser du Katja, ser du barnen i parken?

Solen skiner, kom vi går ut. Sen äter vi kakor, jag lovar.

Skrivet av
Följ Gäst
Stämning
Dela:
Inlagt december 18, 2015 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar