Hon är inte berättigad att tala om det hon måste tala om nu. Hennes känslor håller sig inte inom berättigandets ramar, flyter ut och väller in. Sen väl inne: det enda sättet att möta bråddjupet: att tala om det. Om hon inte talar om det kommer det att äga henne som det har ägt henne, i omgångar som finns kvar. Vålnader av längtan till ett tillstånd som är inget, för varje gång lite närmare. Ibland är vålnaderna vänner. För att leva måste hon ta dem i famn även när de inte kommer i fred.
De kommer inte i fred.
Hon har talat förut. Men hon har inte talat om ensamheten. Samhet heter det inte, det heter samhörighet? Ska vi alltid lita på språket? Om vi inte skulle lita språket, vad skulle finnas kvar då? Hon vet det nu, att priset för att känna samhörigheten i sin mitt är att förlora. Så hon förlorade sin mitt. Såg det hända. Tog saken i egna händer, mötte döden med livets envetna kraft. Så skapade hon historien om att bli sin egen hjältinna. Resa sig ur stoft och så vidare.
Hjältinna; härskarinna över sitt eget liv.
Högmod går före fall, så mycket vet vi. Låt mig berätta om hur jag faller nu. Det finns så många sätt att falla, men bara ett som är jag och min döda du.
Jag faller som om det inte fanns någon morgondag för hon som är jag. Jag faller som om ingen kan hindra mig. Jag faller som om jag vore ensam: och då menar jag inte ensam är stark: jag menar ensam är ensam. Så faller jag.
– Ned från tronen, inbilska härskarinna!
-Jag har byggt den här tronen med mina bara händer, du kan inte ta mig ned härifrån.
-Watch me.
-Nej.
-Se nu.
-Jag bestämmer här I MITT EGET LIV.
-Säkert?
-Ja?
-Nej.
-Nej?
-Nej.
-Ok.
Hon rämnade inte frivilligt, det ska sägas. Hon kampade (kämpade säger språket). Men campade också, på sin tron. Men vann det gjorde hon inte, inte ens en hjältinna kan alltid vinna. Så är det med det.
Jag höll tron, min tron, höll hov nästan, på tronen. I min enfald, enfald går före fall. Och när man faller blir man ett fall, och vem har tid med ett fall mitt i ett liv.
Nog förstår hon att det är tillfälligt, ensamheten i befäl. Nog förstår hon att det är rimligt, givet vem som dog. Vad som dog. Samhörighetsdöden. Kan vi prata om den nu?
Kan det vara såhär? När en människa dör handlar det om det stora i att hon dör. Det är så stort att en människa slutar finnas. Slutar hon finnas? Hon slutar finnas för de som hon funnits där för. Även om hon finns, finns hon inte längre där. Så, först möter vi det att hon inte finns. Sen står vi inte beredda när det så småning om blir sanning att hon inte finns där: och då är det skit. Inser en. Och det är då som ensamheten är där istället.
Så pappa, om du var i min mitt (du var i min mitt), så är det där ensamheten klivit in nu. Jag behöll tron, min tron, höll hov nästan, på tronen. I min enfald, enfald går före fall. Och när man faller blir man ett fall, och vem har tid med ett fall mitt i ett liv.
Finns det något mer otacksamt att säga till sina nära än: jag känner mig ensam. Finns det något mer skrämmande att säga till världen än: jag känner mig ensam.
Till dig hade jag kunnat ringa och säga: jag känner mig ensam och då hade det tagit slut (det är vad hon tror). Jag vet inte hur jag gör nu. När du inte är där. Döda, döda du, vad gör jag nu?
Ensam är stark så länge hon inte svag.
Ja, så är det med det.