Vår jakt på känslorna inuti de skapande människorna går vidare i vår intervjuserie Under Ytan; en människa om en känsla.
Vi ses på Eric Schüldts lilla kontor på Prästgatan i Gamla Stan i Stockholm. Flera av avsnitten till Erics podcast 60 min har spelats in här, och för mig som är ett stort fan känns det lite högtidligt. Kontoret var tidigare en psykologmottagning och jag tänker att det är så samtalet ska kännas för mig; som att vi är varandras terapeuter.
Vi inleder med att prata ganska länge om det oandliga samtalsämnet pengar. Om PR och journalistik. Eric berättar om när han jobbade på produktionsbolaget Filt som ibland blev inbjudna till sina dåvarande grannar Prime (Sveriges största PR-byrå), hur de brukade skoja om att vara Östberlin inbjudna till Västberlin. Vi jobbar oss långsamt över från monetära medel till fria människor. Vi kommer överens om att det är målet: att vara fri, att verka fri.
Tillslut landar vi i dagens ämne, känslan vemod;
När du fick frågan om att välja en känsla, hur ledde tankarna dig till vemod?
Det är för att jag söker efter den känslan i musiken. All musik jag dras till har en bit vemod i sig. Då vill jag närmare, som en fluga till en komocka. Det finns en oerhörd laddning där för mig, så har det varit hela livet. Jag minns att jag kände vemod första gången när jag var tre år – den där känslan av saknad, mild sorg och längtan samtidigt. Ett annat minne är från när jag var 16, första gången jag hörde Kents första singel Det blåser på månen är ett starkt vemodsminne. Popmusik kan vara väldigt vemodig, men det är den klassiska musiken som är fullt mättad av de här känslorna. Om Kent är lite småromantiska är Sergej Rachmaninov en fullblodsromantiker. I det romantiska finns en längtan bort, till en annan värld, till något mer. Men också en sorg över att det är omöjligt. Det är vemodet för mig.
Även om orden är tunga när du pratar om vemod låter det mer som lust än som en smärta?
Ja det är mer en lust. Nästan som en läggning.
Det finns också en religiös aspekt. Det är som en längtan ut ur världen.
Gör det ont?
Det gör egentligen inte ont. Det är snarare en stor befrielse. Men smärtan infinner sig när dörrarna till den där andra världen är stängda.
Tror du att du kommer få uppleva det, den där andra världen, när du dör?
Ja, jag tror det.
Längtar du efter att dö?
Det är den stora frågan. Det finns något förbjudet i de där tankarna. Man kan ju inte gå med en dödslängtan…
Inom kristendomen är det fult att vilja dö?
Jag vet. Jag har frågat en nunna om just det här; hur gör de för att inte vilja dö? Jag tyckte inte jag fick något bra svar. Den här världen är trots sina kvalitéer bristfällig. Det kan vi alla enas om. Så om du inte är rädd för döden, varför inte bara vilja rusa dit?
Vemodiga tankeställningar, inte sant? Att tro på något större kan få en att vilja fjärma sig från världen.
Betecknar du dig som kristen?
På en direkt fråga skulle jag svara ja, annars skulle jag vara en förnekare, förneka heliga saker. Men kristen identitet är knepigt. Folk kommer alltid att associera det till massa saker som inte har med mig att göra.
Jag är superreligös och försöker hitta ett språk för det. Då är det ändå kristendomen som ligger närmast för mig.
Finns det ett lättillgängligt vemod i kristendomen?
Ja det finns ett vemod och det finns ett allvar. Det kommer främst genom musiken för mig, traditionen av klassisk musik som undersöker det gudomliga. Det är en källa som aldrig tar slut.
Men när det bli konkret blir det svårare, en pojke frågade mig en gång: “följer du Jesus?”. Vad betyder det? Jag rör mig mer i ett ordlöst landskap.
Du kanske följer Jesus genom att följa vemodet?
Är Jesus vemodig? Jag tänker på en idé jag har om Jesus, jag tror att han inte fattar att han ska bli kortfäst förrän det händer. Att han har en öppning i sitt medvetande. Han tror inte att han ska behöva dö, han känner ju till urmyten om Abraham: precis när han ska gå till altaret griper Gud in. Det dramatiska vid korsfästelsen är att Jesus väntar på att Gud ska gripa in, tror jag. Han säger; ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”.
Det är någonting med döden där som Jesus ger uttryck för. Han säger ju inte “Jag är guds son, allt är lugnt, bry dig inte om mig, see you on the other side!”, han säger faktiskt “Min Gud, varför har du övergivit mig”. Ingen kan alltså undkomma smärtan som döden innebär.
Jag vet inte om jag kan säga att Jesus är vemodig. Men kristendomen bär vemod.
Arvo Pärt, min favoritkompositör, är en portal till för Gud för mig. Han är religiös, han är rysk-ortodox, och i den kyrkomusiken finns ett enormt vemod.
Det finns ett allvar. Jag har en längtan efter allvar.
Hur kan man leva “normalt” med den längtan?
Jag vet att jag behöver anstränga mig för att inte bli helt inbunden. Knausgårds böcker står här i min hylla, han lever i total öppenhet mellan olika världar. Lever i litteraturen som sitt kungarike, han klarar inte den vanliga världen. Han vill helst vara i sitt eget huvud. Längtar bort från världen hela tiden, vill bara bort bort bort. Det är en mardrömskildring på ett sätt.
Du menar att risken är att missa livet?
Det är ju en av de stora frågorna; ska man finnas till för andra eller ska man fjärma sig från världen? Vad är den egentliga heligheten? Är det munken som sitter på en bergstoppen eller människor som hjälper andra människor på botten?
Det är lättare att uppnå allvar själv? Allvar tillsammans är samma känsla, men utan att känna sig ensam?
Det är väldigt svårt att nå det där allvaret tillsammans.
Det sker ju i dina intervjuer?
Jo i korta glimtar. Det försvinner när jag stänger av inspelningen. Det går inte att komma åt i det vanliga sociala. Det går inte att leva så, det blir för naket.
Jag har försökt komma åt det där allvaret i allt jag gör, det jag jobbar med. Jag har haft svårt att komma åt det i det vanliga livet, det är lättare professionellt.
Jag vill inte bara åt bekännelser, utan en annan typ av allvar, det kosmiska allvaret, att världen är någonting, att vi är på väg någonstans, att det finns en sanning som ligger fördold. Jag har fått nys på det spåret.
Vemodet är spåret till sanningen. När jag får korn på det falnar allt annat.
Hur känns det då, när du får korn på det fördolda genom vemodet?
Otroligt befriande. Det är en liten pusselbit som säger att det jag har anat längst inne är sant. Det vi kallar den vanliga världen är bara världens utsida.
Du upplever att du får korn på en bit av dig själv?
För att bli väldigt mystisk, metafysisk; Jag tror att det finns i alla, en okänd del, en äldre människa som bor inom en, i varje person, som man kan lära känna. Ett äldre jag. Det eviga.
Om man fått nys på det är det livsavgörande.
Vardagen handlar mycket att se vilka personer som också fått nys på det.
Begränsar du dig till det kristna heliga?
Nej, absolut inte. Med människor är det nästan svart eller vitt, som en inre dörr som antingen är öppen eller stängd.
De stängda dörrarna har varit smärtsamma i mitt liv. De har givit en känsla av att världen varit stängd. Då har jag kunnat känna mig ensam, väldigt ensam. Som att ingen förstod mig överhuvudtaget. Nu när jag blivit äldre har jag träffat människor som förstår.
Jag har också accepterat sakers tillstånd. Vissa saker finns, det finns en typ av evighet som är källan till allt. Jag tycker att jag har mött den, i musiken framförallt. Då är det så, jag har bejakat det fullt ut. Men hur ska man prata om det? Det är det svåra.
Vad är du ute efter när du följer vemodet?
Jag tror att det här går att förstå. Jag tror att det går att förstå varför vi finns, vart vi är på väg. Att vemodet är ledtrådar.
Varför just vemodet?
För att det är i vemodet ljus och mörker gifter sig.
Jag tror att världen någon gång delades i två. Längtan tillbaka till enhet genomsyrar precis allting. Det finns en jättefin bild från egyptisk mytologi, att världen från början var ett omslingrat par som slets isär. Då föddes världen. Allt vemod i världen är längtan tillbaka till omfamningen.
Eric plockar fram en av Anäis Nins dagböcker, förklarar att hon var en verkligt fri person. Han berättar att hon blev sjuk i cancer och visste att hon skulle dö, att hon satt på Bali på ett fint hotell, hörde Schuberts cellokvintett. Eric bläddrar fram till slutet av den sista dagboken och läser ett stycke högt:
”Musiken visar hän till en annan plats, en bättre plats, det är från den platsen vi blev förvisade som straff för det som katolikerna kallar synd och andra religioner till onda.
Men vad jag inte förstår är att en del onda sadistiska grymma människor inte tycks komma ihåg att de har förlorat en sådan plats. Kanske musiken för dem är ett oupptäckt rike.
Men hos oss går den in i kroppen, den fyller kroppen.
Min doktor förklarade att tårarna kommer av att vi minns den platsen, vi gråter därför att vi anar att vi äntligen ska få återvända hem. Man borde tänka med glädje på den platsen. Om den är vad som följer döden, är det en vacker plats, något att se fram emot, ett förlovat land.
Så ska jag dö i musik, in i musiken, med musiken.”
Jag vill också protestera mot världen, jag kan inte tro på en värld där döden är slutgiltig.
Men du tror ju inte att den är slutgiltig?
Nej jag gör uppror mot det. Om det skulle vara så skulle det finnas så enorma förluster, på ett helt absurt plan.
Tidigare intervjuer:
Tomas Andersson Wij om skam
Moa Gammel om rastlöshet
Andreas Dahl om likgiltighet
Ester Eriksson om rädsla
Filippa Barkman om ambivalens
Cilla Ramnek om beslutsamhet
Min Stora Sorg om kåthet
Elis Burrau om prestationsångest
Suzanne Osten om hat inifrån
Suzanne Osten om hat utifrån
Linus Tunström om rädsla
Annina Rabe om självtvivel
Jim Thorell om empati