Jag skrev ett brev till en flicka i sin text, ville försäkra mig att hon visste att Ingen har gått och någon hade kommit.
Brevet:
Det är med stor sorg jag blickar in i ditt rena allvetande skimrande. Jag är lika gammal nu som du var ung då och jag önskar dig allt därtill.
Det här vet vi nu; en sko är en sko och en katt är en katt och en tavla är en tavla en uppspänd bild skapad av en människa, en människa är en människa och ett djur är ett djur och ett spöke är ett spöke ett upptänt påhitt av en människa i nöd. Och en nöd är en nöd och nöden har ingen lag. Och en lag är en lag och lagen är en måttstock på en människas värde. Och ett värde är ett värde och ett värde är relativt. Och en relation är en relation är en människa och en annan människa. I nöd och vad var det mer nu igen?
Det är med ångande glädje jag ser det jag ser att du såg. Allt såg du, allt visste du och emedan du fortfarande visste allt detta, var världen din att äga, förföra eller förgöra. När lärde dig världen som var din att du var hennes? Hur tog hon sig in till din magi som hon gett dig och tog den tillbaka? Världen borde korsfästas och sona sina synder.
Så världen gav och världen tog, och Ingen gjorde inget och resten såg på.
Det är med vanvettig ilska jag ser det jag ser nu, allt som hände med dig sen, hur du gick villigt i döden, för att Ingen visade dig den andra vägen. Vetskapen river och sliter. Vem fan är Ingen att göra så. Om det är någon som tror sig vara förmer är det det aset. Nu när jag tänker på det är det Ingen som borde lynchas och gud vet vad.
Så världen gav och världen tog, och Ingen gjorde inget och resten såg på. Du var inte den enda som blev levande begravd i processen, men inte tröstar andras olycka en flicka som har magi, skapar sina egna lagar och tror att allt det hon tror är sant. Att alla bär hemligheter på magins rand.
Det började med alla som sa försiktigt först, kom ned därifrån, sen lite högre, kom ned därifrån.
Det började med alla som sa försiktigt först, kom ned därifrån, sen lite högre, kom ned därifrån. De vände sig till Ingen och suckade trött, vem tror hon att hon är? Sen kom straffen, de osynliga tillrättavisningarna, de hörbara hånen, skrifterna på väggarna. Och så kom tårarna och den enda som frågade dig varför du grät var Ingen. Ständigt denna Ingen. Och så kom männen som ansåg sig ha rätt till magin och så kom kvinnorna som tyckte att du inte alls hade rätt att vara magi. Och så kom arbetstiderna och spritnätterna. Och så kom vitrockarna och snällpillrena. Och så stod du snart där med gravjord upp till öronen och blicken i skyn för att suga i dig det sista av ljusets magi innan det var dags att bli mörkt.
Och så var det mörkt och mörker är faktiskt bara mörker.
Ingen stod bredvid och hånlog.
Men så möttes vi i det mörkaste av mörker och dödadöden väckte dig till liv. Bråttom sa den, det är bråttom, vem i hela helvetet tog magin och hur tar jag den tillbaka? Ingen hade inget med det här att göra.
Nu var det du och jag, det var du och du, det var jag och jag. Vi visste nu.
Vi vände Ingen ryggen och tog varandras lena händer.
Snart så ska vi säga dem som sa kom ned därifrån; kom upp hit vet ja…
Det är med varmvindad ömhet jag möter dig här på andra sidan, du som var jag och är jag igen. Vi som hittade tillbaka från skendöden till livslivet. Jag önskar att jag hade berättat för dig tidigare det du hela tiden visste. Jag önskar att du hade sagt mig högre så att det hördes genom den stumma begravningsjorden, det som alla borde förstå men de vanliga dödliga inte klurat ut än. Den som har magin i bakfickan kan trolla sig ur världen tillräckligt ofta för att klara livhanken.
Det är så mycket jag vill säga dig, som förlåt och det är ok. Kom, så tar vi en kaffe som inte bara är en kaffe, som inte luktar fred, men som luktar minst lika vackert.
Snart så ska vi säga dem som sa kom ned därifrån;
kom upp hit vet ja
– det går att se skönheten i världens fulhet härifrån.
/
din: Någon