En längtan tillbaka till döden
Pappa, det är en svindlande tanke att jag inte träffat dig på ett år, nio månader, 12 dagar och 33 minuter. Att jag snart ska behöva svara; två år sen, när människor frågar med huvudet på sne “åh, var det nyligen din pappa dog?”. Jag vet inte om det förväntas, men jag upplever att det förväntas att jag ska prata mindre om sorgen om ljuset, kanske inte om dig, men att du dog och att allt jag visste förändrades då.
Kommer det någonsin att kännas långt borta? Vagt? Kan det göra det? Vill jag att det ska göra det? Du känns långt bort, det har du gjort sedan ögonblicket det bara var din kropp kvar i sängen vi satt i.
Men dödens inträde i livet, i mitt allra innersta, är fortfarande nära. När jag ser tecken på avmattning, att döden som var under skinnet börjar krypa utanpå. Att effekterna, de superskarpa ljuset döden gav min blick börjar dimmas, då blir jag orolig i själen. Skavande sinne.
Blickar tillbaka. Ett par månader efter att jag slutat på mitt VD-jobb, sommaren 2014, då jag hade givit mig ut på en åtta månader lång resa efter tio år av väldigt hårt arbete, skrev jag på min blogg på bon.se om känslan av att göra “inget”;
”Däremot saknar jag, än så länge, att vara produktiv, att prestera, styra upp. Det skaver lite till och från att låta dagarna gå. Ser fram emot att det ska avta också, för jag tror att där bakom hörnet finns en lust. Inte som i drivet jag kände en gång i tiden för att jobba och uppnå mål. Eller för att vara duktig, att visa allt jag kan. Utan som i en renare skaparlust.
I mitt liv post tillfällig pension hoppas jag vara mindre duktig och mer bara jävligt bra. För mig äger ingen utom jag.”
Jag fann det jag sökte. Below Beneath är ett exempel på hur jag kastat mig ut i lust utan mål.
När jag säger att sinnet skaver nu, är det de här mekanismerna som börjar återvända smygande, ett kryp i kroppen, en bekant tankeloop. Duktighetsdumheterna. Antalet människor jag bryr mig om vad de tycker vidgas igen. Sköldar dammas av. Suck. Jag kämpar emot. Längtar tillbaka till dödens rum. Jag har aldrig känt mig så självklar och vansinnigt stark som i dödens iskalla sken.
I oktober 2014, fem månader in i resan och 10 månader efter dödsdagen, skrev jag till dig pappa om hur jag fortfarande kunde höra dina råd, dina argument kring mina val;
”OBS! Jag kan argumentera lika bra trots att du är död.
Eller kanske bättre, när inte du finns här framför mig att imponera på, att blidka, är nog min egen röst skarpare. När du berövats mig, när min största trygghet ryckts bort och jag står kvar. Står upp. Står kvar berikad. Berikad på ett sätt som kanske bara trauma kan berika. När ens inre och en föreställningsvärld obevekligt slås sönder expanderar de. Det finns ingenting att vara rädd för. Du var inte rädd för att dö och jag är orädd inför att leva. Det är en så häftig känsla pappa! Åh jag vill dela det med dig! Det finns ju så mycket jag vill, du vet att jag är en drömmare. Att jag har lika mycket av mamma i mig jag har dig. Du hade bara lättare att förstå de delar som var lika dig. Du ler nu.
Du log när du dog.
Kan se det framför mig, det sista leendet. Jag kan se dina vackra händer framför mig i detalj, det skrynkliga ärret, naglarnas form, linjerna på knogarna. Jag kan blunda och se hur du ser ut när du går in i ett rum, känna hur rummet förändras av din närvaro. Hur det värms upp. Omfamnas. Jag vill fortfarande stundvis sträcka mig efter att fatta dina mentala händer, samtidigt som jag fattar mina egna.”
Idag sträcker jag mig inte tillbaka efter händer som inte längre finns. Jag håller mina egna händer. Jag har hittat in. Men med tiden riktas blicken oftare utåt igen. Jag kämpar emot. För att jag vill stanna kvar i det fullkomligt rakryggade. För att det är där jag funnit den största trösten. Om du nu ändå skulle dö, då skulle jag leva fri, leva stort, leva äkta, ta vara på gåvorna döden ger.
Inser att jag kanske inte får lov att stanna i dödens närhet, att det inte är min plats längre. Men klivet ut i verkligheten är som en fucking Hunger-Gamesarena där jag själv gillrat alla fällorna, skapat farorna.
LEVA LIFE var det.
Dust your self off and try again.
This is my fight song,
take back my life song.
Dödsrum till livsrum.