Utanför Göteborgsoperan strömmar hamninloppet, vattnet är så nära att om fönstren öppnades skulle man kunna hoppa i. Jag är bjuden av mina västkustlokaliserade föräldrar på musikal, Björn och Bennys Kristina från Duvemåla, med nya Jöbacks, Sjöholms och Ekborgs. Jag såg inte första omgången, även om det var i en period i mitt liv när jag såg alla musikaler som fanns att se. Jag visste som tur var inte då att musikaler var långt ifrån min inte så distanserade coolhetsaspiration, att jag för att nå den borde ha fokuserat helt på att kyssa bandmedlemmar på Jazzhuset, måla stjärnor under ögonen och sitta i timmar på stenarna utanför Nefertiti och Pustervik i väntan på något obskyrt northern soul-band. Men jag visste inte så jag blandade. Gick från en sömnlös natt och en delad öl efter stängning på tredje långgatan, till Les Misérables, Fantomen, Chicago, Grease, Chess…
Satt i den ännu tända salongen och tänkte på det. Funderade över livet då, livet nu och livet däremellan. Tänkte att jag längtade tillbaka till tiden innan insikterna som gjorde mig mer medveten men mindre säker, mer selektiv men inte skarpare i kanterna. Tänkte på hur jag skulle uppleva föreställningen, om jag skulle vrida mig av självpåtagen genans och skämmas för aktörernas skull, nu när jag kände till att kärlek till musikal inte är något man skryter om på krogen.
Så tändes ljuset över scenen och jag föll femton år tillbaka. Flyttade in i aktörerna, kände sångerna borra hål i bröstet, stråkarna pressade mig djupare in i sammetsstolen. Tankar jag inte tänkt på länge växte fram parallellt med historiens tidslinje, livsfilosofi från förr ringlade mellan stenarna på Smålands 1800-talsåkrar och Minnesotas milshöga björkstammar. Tårarna rann och dagen efter var huvudet klarare, tanken skarpare och konturerna mindre suddiga. Så blev fyra timmar i ett operahus på västra stranden ett liv och ett knytnävslag i magen. En existentiell think tank för dagar som gått ett liv tillbaka och alla som kommer efter igår. Tusen redan tänkta tankar och hundra otänkta blandades och blev något oväntat självklart. En väg tillbaka till mig själv och till varje kommande timma.