På luciaafton för två år sedan dog min pappa, vår pappa, min mammas man.
I somras skrev jag den här texten om dagen då han dog, som en viktig del i sorgeprocessen. Imorgonbitti åker vi till mamma för en minneshelg. Det känns skrämmande, outhärdligt och välbehövligt.
Jag tror att livet blir mer värt om vi vågar prata mer om döden, så jag delar detta med er nu. Djup sorg är i själva verket detsamma som djup kärlek. Som Bodil Malmsten så vackert uttrycker det i sorgedikten Det här är hjärtat;
“Kärlek är att jag vill att du finns.”
Vi var många som skrev kärleksbrev till min pappa innan han dog, många fick och tog chansen att tacka honom för allt. Det gör sorgen lite lättare att bära. Läser du den här texten, tänk på att dela det du känner för de du känner det för, hellre förr än senare.
Fredagen den 13 december 2013, dagen då vår pappa dog
(Tyresö, 2013) Mali, hans läkare, hade sagt till oss en vecka tidigare att nu kan det ske närsomhelst. Hon hade förklarat sakligt: vi som jobbar med döden vet hur den ser ut, vi vet vad vi ska titta efter. Näsan smalnar av, går från ståtlig till skarp, fågellik. Händerna går får varma till kalla, från hans egna till en tunnare version. Fötterna som bleknar, vitnar, dör först.
Vi bevakade hans ord, hans andning, hans näsa, fötter, händer. Vi väntade, vi fruktade, vi längtade. Vi och döden.
Varje dag var längre än jag visste att en dag kunde vara. Tills jag inte visste längre om fruktan för min egen skull eller längtan för hans skull var starkast. Tills gränsen mellan hans smärta och hans kommande frihet från smärta blev till inget. Tills jag inte visste om det var döden eller livet som var värst. Tills gränsen mellan oss, vi som skulle bli kvar, gränserna mellan vår paniska kärlek och vårdande frustration blev så tunna att vi blev galna. Var och en, i tur och ordning.
På luciamorgonen var det min tur. Paniken galopperade och jag kände mig så ensam som jag aldrig gjort förut. Tankarna och mardrömmarna var omöjliga att skilja åt. Ångesten var minst tre meter i diameter. Försöken att fly den under en kall blöt gran med ett paket Marlboro Silver var patetiska. Önskan om att själv få dö istället var inget annat än ett mått på avgrunden inuti.
Min syster Sanna skrapade ihop energi hon inte hade, sträckte ut en hand till mig genom den outhärdliga ensamheten och drog mig in i gruppen igen. Den största kärlekshandlingen.
I steg jag inte minns gick vi från utåtagerande spillror till en ring av kärlek i hans säng. Med hans tunna i våra fortfarande varma händer sjöng vi sånger han älskar. Vackrare än något jag hört förut sjöng min bror Halleluja. Med YouTube till hjälp stämde vi alla in i Leaving On a Jetplane. När vi försökte återge hymnen Halo ryckte det i hans ansikte, hans fågelaktiga men fortfarande ståtliga näsa rynkades som för att säga, nu tar ni er vatten över huvudet, byt låt tack. Han skojade ordlöst om vårt övermod.
Gemenskapen, acceptansen, tacksamheten, kärleken som han lärt oss känna var kompakt.
Vi sjöng;
”När din väg är lång
du är trött men du måste ändå gå
När skuggorna börjar växa och få liv
Är jag bredvid dig, jag följer varje steg du tar
Hos dig stannar jag kvar
När du står en dag
vid ett vägskäl i ditt liv som ett vilset litet barn
Är jag bredvid dig och följer varje steg du tar
Hos dig stannar jag kvar
Se på mig,
en hand i stormen som en våg som föds att bära dig
Se på mig,
när ljuset blir till mörker i ditt liv är jag där och aldrig lämnar jag dig
Jag älskar dig så”
Med de orden var han redo. Att lämna sin brutna kropp som inte längre var hans. Att lämna den outhärdliga vidriga smärtan och förnedringen. Att lämna sin fru Maria sedan 35 år. Sin son David, sin dotter Sanna, sin dotter Mikaela och sin förstfödda dotter Linda. Mig.
Vi sa “det är OK pappa” och vi menade det.
Smärtan var inte längre hans att bära. Härifrån var den bara vår.
Att se sin pappa under åtta minuter andas mer och mer sällan för att sedan sluta helt är en upplevelse jag tänker låta vara obeskriven. Ett ögonblick som bara kan finnas ordlöst mellan oss som var där. Bilder vi bär med oss alltid.
Men vi var alla där.
Han log när han dog.
Han var fri, vi var alla där för att ge honom den friheten och se honom le.
Jag skrev:
Maths Waxin 1957-2013
Hans stora kärlek
kommer alltid att leva
Hans stora värme
alltid att värma
Han älskade
Och lärde oss andra att älska
Pappa