Cilla Ramnek är konstnär, just nu aktuell med boken Från ateljén, en bok om att göra. Hon är min känslomässiga musa, både i hur hon använder och pratar om känslor. Jag frågade henne vilken känsla som var viktig för henne just nu och hon valde beslutsamhet, en nyvunnen sådan.
Ur ett samtal på Café Egoiste, Moodgallerian den 11 november 2015
av Linda Waxin
Har beslutsamhet en huvudroll eller biroll i ditt liv?
Den har klivit in i en huvudroll. Min klangbotten är ett hav av känslor, jag är först och främst väldigt emotionell. Jag får kämpa med det, men jag har lyckats bra med att ta mig fram via känslor. Jag har varit väldigt impulsiv och tenderat att följa alla möjliga infall, men de vägarna är upptrampade nu. Jag har undersökt dem, jag vet ungefär vad som händer när jag följer känsloimpulserna. Jag inte längre lika nyfiken på var de kan föra mig.
Jag är hyperkänslig för intryck. För att inte drunkna i intrycken – intrycken väcker ju så mycket känslor – behöver jag nu vara väldigt beslutsam. Det har inte varit viktigt förut.
Varför är det viktigt nu?
Tidigare har det gett mig mycket att just reagera på känslor, det har varit en drivkraft i skapandet. Men nu har jag som sagt gjort det där. Jag tror att det handlar om min äventyrlusta, att jag vill ta mig framåt, vidare. Nu har jag erövrat en beslutsamhet som gör att jag kan häva mig upp ur geggan av känslor, infall och impulser.
Hur känns beslutsamheten rent fysiskt för dig?
Den känns väldigt starkt, det är en känsla av överblick och perspektiv. När jag gick i skolan var jag ofta med i finalen på löpning. När jag hörde mitt namn ropas upp dukade jag nästan under av mina extremt dåliga tävlingsnerver. Jag har kallare nerver nu. Alla känslor finns där, men jag agerar inte alltid på dem.
Rent fysiskt känner jag beslutsamheten i hållning, i styrka, i benen, i skulderpartiet – var du vill. Det är en känsla av mognad, av att vara mer sammanhållen. Att man har samlat ihop allt det man har och det man kan så att man kan skapa en mer bestämd riktning. Ett fokus.
Vilken känsla är motsatsen till beslutsamhet?
Känslan av att drunkna, försvinna ner i en känslody. För mig är det nog när oron tar över, att oroa sig för allt; det är som en ätande skräck. Det är en väldigt basal känsla, en rädsla som vill hålla mig hemma, långt borta från människor, för att allt känns hotfullt och vasst.
Tror du att beslutsamheten kommer ur oron? Som en motreaktion?
Njae, snarare en känsla av att vara redo för nästa fas. Jag har gått många år i psykoanalys, jag har inte blivit så mycket klokare men det är som att man får hålla en klok människa i handen och lysa upp alla dolda hörn. Jag har varit överallt nu.
Tidigare var det läskigt att inte veta vad som fanns där, att befinna sig i ett helt outforskat land, i en djungel. Vara nedsläppt i något som innehåller så många överraskningar. Det var inte den eländiga oländiga naturen i sig som var skrämmande, utan det okända. Känslorna är inte lika skrämmande när de är upplysta; nu är det mer det finns, jaha, såhär ser det ut. Det är inte längre okänt territorium. Efter det har jag känt att ok nu vet jag. Ur det har det kommit en ny beslutsamhet.
Nu har jag en bra karta över det här, nu är det dags för nästa move: den beslutsamma fasen. Liksom bra, nu vet jag, nu kör vi.
Hur bemöter andra dig i när den kommer över dig, känslan av beslutsamhet?
Det är så nytt, jag har inte hunnit bli bemött. Men det leder mig till nya situationer, nya människor. Det skrämmer mig litegrann. Att jag inte längre smusslar med min styrka, jag är rädd för att inte framstå som sympatisk. Det har varit en stor del av mig, att blotta mina svagheter. Jag gör inte det lika mycket längre. Jag behöver inte göra det längre. Jag tror att det hänger ihop med beslutsamhet, att våga vara starkare. Jag försöker stå ut med att kanske inte vara lika sympatisk nu.
Jag vill aldrig att någon ska känna sig utanför eller lämnad bakom. Jag äventyrar det nu utan att för den sakens skull vara kallare. Men de får klara sig själva, jag kan inte ha med mig alla.
Ibland har det dykt upp en inre bild där jag ligger fastspänd som en Gulliver-figur i Gullivers resor. Jag ligger på marken och håller på att knyta upp de där många små banden, vill skrika: INGET ONT OM ER MEN JAG MÅSTE FÅ GÅ NU! Få röra mig fritt, så som jag vill.
När kände du en tydlig beslutsamhet senast?
Jag känner det hela tiden, men alldeles nyligen kom en riktig knyck, som en vårbäck. Det var flera symbolbeslut som sammanföll, bland annat att jag var klar med mitt kreatörsjobb på Svensk Tenn. Samtidigt fyllde mitt yngsta barn 20 år, jag lämnade min gallerist och det var fem år sedan jag genom gick en skilsmässa.
Om jag tidigare varit delvis väntandes, till tjänst, överdrivet ödmjuk för att inte vara förmer, kunde jag efter alla de här jantegrejerna vid en punkt känna att äh nu skiter jag i det här. Alla får klara sig nu, det här är jag, nu får det funka.
Då kom känslan av vatten som flödar: en stark känsla av fördämning.
Attraheras du av beslutsamhet hos andra?
Ja absolut! Men bara mot en klangbotten av personlig mognad med ett helt register av känslor bakom. Inte om det bara är en iskall handlingskraft.
Vad är egentligen beslutsamhet som känsla, till skillnad från exempelvis egenskap?
Det är ett tillstånd som föregår handling. För att handla behöver du vara beslutsam.
Det kanske är så att har man tillgång till känslan beslutsamhet ofta blir man en beslutsam person?
Ja så är det nog, beslutsamheten kanske blir en egenskap hos mig så småningom.
Kommer beslutsamheten fram i din konst?
Ja det tror jag. I ateljén har jag alltid att jag varit beslutsam, där har jag aldrig varit förlägen. Det nya är nog snarare att jag tagit beslutsamheten utanför ateljén, i hur jag handskas med min konst utanför det skapande rummet. Det är färskt och spännande. Jag hoppas att det i ännu högre grad ska leda till att jag pallar att vara modig var jag än är. Att alla inom mig är med. Och att det i sin tur kommer att leda till ännu mer intressanta, omfattande uppdrag.