Så länge Bergman bultade, Katja Janford
Ingmar Berman skriver i ett brev till Liv Ullman ”We make each other alive, it doesn’t make a difference if it hurts.” Jag tänker på Ingmar Bergman när jag öppnar dörren till baren. Jag tänker på Ingmar Bergman när jag beställer ett glas vin. Det är faktiskt så att de senaste dagarna har jag varit fullt upptagen med att tänka på Ingmar Bergman. Och då inte hans skapande. Utan kvinnorna. Kärleksberättelserna. De var ju så många.
Under samma vecka träffar jag två personer jag aldrig mött förut, båda säger samma sak. De känner inte varandra. Den första är en kvinna, vi ses i baren för att diskutera fotografi. Hon är bara här över helgen. Hon är yngre än jag, har isblå ögon, och tovigt mörkt hår. En person som man säger det är något särskilt med henne, och det inte enbart för att hon är vacker. Snabbt börjar vi prata om Ingmar Bergman. Så här i efterhand förstår jag att det är jag som orsakar detta.
Men vadå tror du på livslång kärlek?, säger hon när jag berättat om brevet till Liv Ullman. Snabbare än något av mina andra svar, säger jag självklart. Hon skrattar. Inte åt mig, utan som man skrattar då ett barn nyss blivit varse om att tomten inte finns och man vill säga men du, du trodde väl inte på riktigt på tomten? Och när gråten i barnets ögon väller fram blir man både förvånad och nyfiken. Släden, trodde du på släden också? När barnet kippar efter luft. Och renarna? När barnet är blodrött i ansiktet. Gröten… alltihop? Samma sak sker här. Hennes övertygelse om att livslång kärlek inte finns är lika självklar som den om tomten. Jag är uppenbarligen den som inte fattat. Vi dricker lite mer vin, och sedan vill jag försvara kärleken, äktenskapet och tvåsamheten. Det finns ju massor av par som håller ihop, säg några, ge mig två, tre svarar hon då. Jag kommer just här inte på särskilt många. Hon har fattat något jag inte har. Men om tomten inte finns, vem kommer då med julklapparna? Ett par dagar senare sitter jag i en nyöppnad restaurang i Vasastan. Även här med främlingar. Det är trångt och svettigt. Mittemot sitter en konstnär som för tillfället arbetar med en utställning på Moderna. Snabbt kommer ämnet in på relationer. Liv Ullman och Bergman. Och även här är det jag som är den skyldige. Han är väldigt avslappnad när han förklarar att han tror det är mycket begärt av livet att gå runt och tro att det finns en person som är menad för en. Att man ska leva ihop för alltid. Jag tror på tio år, tio fina år, säger han. Och det låter inte sorgligt. Eller ens ledsamt. Det kanske inte är så farligt när man får reda på att tomten inte finns, utan att det var pappa som klädde ut sig, gick runt i snön och gjorde sig till. Det kanske rentutav är vackert.
Kärleken har kanske inte en bestämd tid. Eller ens en adress eller nödvändigtvis ett samboavtal. Kärleken kanske inte behöver ha en ring på fingret, men visst kan den också det. Den kanske varar i några sekunder eller i flera år. Kärleken kanske handlar om att veta hur många födelsemärken personen har på ryggen. Om hur den bultar i en. Hur hårt den känns. Kärleken kanske kommer och går, hux flux lite som den vill. Kärleken kanske varar i ett år eller i flera. Och tiden kanske inte ska få avgöra om den var äkta eller inte. Det kanske bara handlar om hur levande den fick en att känna. Om den nådde ryggmärgen eller inte. Lite så tänker jag. Och lite så tänkte kanske Ingmar Bergman.