Sopkökets vd lämnar potatis på tallriken

Nyligen besökte jag restaurang Sopköket i Söderhallarna vid Medborgarplatsen. Restaurangens grundare heter Filip Lundin och är min vän. Första gången jag hörde om hans initiativ blev jag imponerad. Att driva restaurang med mat som räddats från att slängas bort. Äntligen någon som gör något vettigt, tänkte jag.

Miljön är ju det stora samtalsämnet nuförtiden. Den högst prioriterade frågan inför EU-valet i maj 2019. Men vart leder egentligen snacket?

Skolungdomar världen över strejkar för klimatet. Demonstrationen den 15 mars engagerade över en miljon personer globalt och sägs vara den största ungdomsmanifestationen någonsin.

Ungdomarnas ramsor handlar om att rädda klimatet och att lämna olja, kol och gas i marken. Slagorden ger energi och svetsar samman. Men går engagemanget att omsätta i handling?

Är vi beredda att byta flyg mot tåg, bil mot buss, kött mot vegetariskt och minska konsumtionen av resurskrävande produkter?

Bild från rapport 15 mars, SVT.

Tveksamt, sett till statistiken. Sveriges utsläpp av växthusgaser fortsätter öka, visar preliminära siffror från Naturvårdsverket (2019). Oroväckande med tanke på de klimatmål vi har, säger Anna-Karin Nyström, chef för Klimatmålsenheten.

Vidare ökar svensk konsumtion på alla områden, undantaget alkohol och tobak, enligt Konsumtionsrapporten (2018). Dessutom reparerar vi saker i lägre utsträckning än någonsin och handlar mer sällan begagnat.

Köttkonsumtionen minskade förvisso i Sverige för andra året i rad. Men uppgår fortfarande till 83,5 kilo per person och år (2018).

En övergång till vegandiet är troligen den enskilt viktigaste lösningen för minskad klimatpåverkan. Det menar Joseph Poor från University of Oxford, som ledde den största studien hittills om hur olika livsmedel påverkar miljön.

Detta är siffror som alla pekar på att vi som samhälle inte riktigt tar klimathotet på allvar, trots att frågan toppar agendan.

Hur angelägen är egentligen klimatkrisen?

Världsnaturfonden (WWF) hör till dem som menar att det redan gått för långt. Enligt WWF har den genomsnittliga populationen av vilda djur minskat med cirka 60 procent sedan 70-talet (Living planet report, 2018).

Hur det är ställt med insekter, blötdjur, svampar och andra organismer har vi väldigt lite kunskap om, säger WWF:s generalsekreterare Håkan Wirtén. Vad vi däremot vet är att många av dem har stor betydelse för ekosystemen som vi är beroende av.

Kort sagt riskerar vi att såga av den gren vi står på.

Vad ligger bakom denna utveckling, om inte människans framfart? På hundra år har den mänskliga populationen fyrdubblats. Naturligtvis får det konsekvenser för djur och natur.

Även enskilda individer tar stryk av den mänskliga framfarten. Folkhälsomyndigheten rapporterar rekordstress bland svenska ungdomar. Det tycks dock inte skapa några större rubriker.

På Stockholms tunnelbaneperronger är det business as usual. Barn och vuxna är på väg till skola och jobb. I väntan på tågen står de vända mot stora billboards med reklambudskap.

Uppför rulltrapporna (om de händelsevis fungerar) förföljs de alltjämt av reklam om casino-spel, sockerbakelser, säsongens mode, flygresor till paradiset och senaste mobiltelefonen de inte behöver.

”Utomhusreklam är en naturlig del av stadsbilden,” skriver ägaren av utomhusreklamen på sin hemsida (Clear Channel, 2019).

Hörsnäckor och solglasögon skärmar av och stödjer människan i den av desinformation präglade tillvaron. Men det är svårt att undvika reklamen helt. Karusellen är utformad så att resenären ständigt exponeras för kommersiella övertalningsförsök, antingen via den fysiska omgivningen eller den smarta telefonen.

Foto: Jordan Sanchez

Kommers och tillväxt för givetvis med sig nytta: Ökat välstånd, höjd livslängd och levnadsstandard. Möjligheter till självförverkligande, sjukvård och mediciner med mera.

Men låt oss även erkänna baksidan: den ökade belastningen vår inre och yttre miljö.

Hur ska vi förhålla oss till miljöförstörelsen?

Det är redan kört, hävdar vissa. Människan har skapat såna skador på miljön att det bara är en tidsfråga innan det är slut.

Låt oss förändra våra beteenden, säger andra. Konsumtionen har gått för långt.

Konsumera mer, säger en tredje grupp. Bara så får vi fram miljövänliga flyg och annan framtidsteknik.

Den senare hållningen kan låta galen, men har en poäng: innovation kräver investering. Samtidigt: när förlorar tillväxtens präster sin trovärdighet?

All tillgänglig data visar ju att djur och natur lider. Att de har lidit länge. Och till vilken nytta, att bolagens chefer ska kunna ställa ytterligare en Ferrari i sina garage?

Det hade varit en sak om värdeökningarna gagnat flertalet. Men faktum är att inkomstskillnaderna är större än någonsin i modern tid och fortsätter öka. Värst ökar klyftorna i Sverige, visar siffror från OECD, Världsbanken och EU.

Fråga: Hur blev världens jämlikaste land, ett av de mest Ferrari-täta?

Det är dags att vi prövar något nytt. Låt oss backa bandet och börja med frågan: Varför ska vi överhuvudtaget bry oss om klimatet? Varför bevara livet?

På de frågorna finns olika svar. Här är ett perspektiv:

Bortom Cv:n, bostadskarriärer och kvartalsrapporter finns elementära nöjen. Nöjen som inte är resultatet av näringslivets investeringar. Nöjen som varit med länge men står sig än idag.

Att samlas runt brasan. Ta ett dopp i havet. Plocka bär på skogspromenad. Konst. Njuta en god måltid. Se hur två trollsländor hakar fast i varandra och svirrar i väg. Synkroniciteter. Bilda familj. Skratt och kärlek.

Tillväxt och innovation hänger ihop. Den smarta telefonen är otrolig. VR-glasögon har enorm potential. Det är fint att Googla ibland. Youtube kan överföra kunskap som aldrig förr. Och rullatorn är fantastisk som gör att våra äldre får röra på sig.

Men säg den innovation som gör det värt att offra livets enkla nöjen?

Vänta nu, skjuter en kritisk röst in, vi kan väl ha både bevara livet och njuta av tekniska innovationer?

Inte på det sätt som sker idag, svarar den som tagit del av WWF:s rapport. Vi är nu i vad många forskare kallar den sjätte massutrotningen. Den biologiska mångfalden och essentiella ekosystem står på spel. Läget är kritiskt.

Nu är det viktigt att vi förstår insatserna och gör medvetna val.

Varg är ett av de djur som riskerar försvinna från Sveriges natur. Foto: Michael LaRosa

Dags att stanna upp och kalibrera siktet

En väg framåt är att skifta fokus från ständigt ökande tillväxt till något mer allomfattande, långsiktigt, ekologiskt.

En konkret start är att ersätta BNP-begreppet med ett mått som inkluderar välbefinnandet hos människor, djur och natur. Något Nya Zeeland har börjat med. Låt oss lära av deras erfarenheter.

Vi ska även använda ekonomiska styrmedel för att motverka klimatkrisen.

En åtgärd är att tvinga kreditvärderingsinstituten att beakta hållbarhet vid värdering av företag och länder. De har stor makt.

En annan åtgärd är att förbjuda det svenska pensionssystemet att investera pengar i företag och länder som är ohållbara ur klimatsynpunkt.

Förra året granskade Dagens ETC de svenska AP-fonderna. Granskningen visade att svenska pensionspengar är investerade i 44 av världens 100 sämsta företag ur miljösynpunkt.

Fonderna må ha ambitiösa miljömål men trots det används svenskarnas pensionspengar till att köpa aktieposter i exempelvis oljebolaget Chevron och koljättarna RWE och Coal India.

Samhällets ekonomiska investeringar förklarar delvis varför det är så svårt för våra politiker att ändra kurs och möta klimatmålen. Att ändra kurs så fundamentalt kan sätta ekonomin i ett tillstånd som får finanskrisen 2008 att blekna vid jämförelse.

Och säg den politiker som vill vara orsaken till att svensken får mindre över i plånboken. Eller att något – gud förbjude – händer med Jobben.

I landet lagom känns den globala uppvärmningen än så länge lugn. Sommarsolen bränner en smula hetare än förr, och några extra skogsbränder kan vi väl leva med. Men tänk vad ett par grader varmare betyder i den globala södern, särskilt söder om Saharaöknen.

Där bor närmare en miljard människor, som redan idag ser sina möjligheter till försörjning påverkas av klimatförändringarna. Utfiskning av haven, skogsskövling, uttorkade jordbruks- och betesmarker, vattenbrist etc. För att inte tala om den outhärdliga värmen.

Redan idag ställs de inför frågan som vi alla snart kan behöva svara på: Vad betyder ord som plånbok, jobb och tillväxt – när vi saknar planet att bo på?

Tillbaka till Sopköket

Den här texten började med Filip Lundin, grundaren av restaurang Sopköket. Vi ska tillbaka till honom nu.

Filip är nämligen någon som agerar, mitt i allt snack. Han har insett att vi är på väg åt fel håll och försöker staka ut en ny väg. Han gör det med mat i fokus – vilket behövs. Parallellt med att konsumtionen ökar slänger svenska hushåll cirka en halv miljon ton ätbar mat och dryck varje år. Det motsvarar 50 kilo per person.

När jag för några veckor sedan besökte Filips restaurang var han trött, ändå lös ögonen som de brukar göra hos folk som funnit sitt kall.

Restaurangens team var just tillbaka från White guide gala i Skåne, där Sopköket nominerats till Årets banbrytare tillsammans med restauranger som Etoile och Garveriet.

Sopköket blev utan pris men Filip är glad ändå när jag träffar honom.

– Bara att vi blev nominerade är en vinst, säger han. Alla i branschen var där. Det känns stort att få ett sådant erkännande.

Klockan är två och lunchen är över. Bara ett fåtal gäster sitter kvar i lokalen som rymmer omkring femtio personer.

– Vi har slagit försäljningsrekord idag, berättar Filip då han slår sig ner för att äta sin efterlängtade lunch. Allt har ändå gått smidigt, utan stress och bra flow mellan kök och servering.

Själv har jag redan ätit och nöjer mig med att hämta en kopp te. Det fräser om termosen och på den står en lapp med spretiga bokstäver: Te gjort på 95 procent räddade kryddor.

– Timjan, kanelstång, stjärnanis, kardemumma, svart- och vitpeppar, räknar Filip upp.

Den varma drycken smakar som Yogi-te. Men det faktum att kryddorna skänkts av företaget Santa Maria istället för att slängas gör smaken ljuvare. Gratis är gott sägs det, men räddat är godare.

Sopköket har funnits i fyra år. Sedan starten har Filip haft en rad catering-uppdrag, drivit skolkök i Fryshuset Husby och haft pop up-restaurang.

Hösten 2018 flyttade de in i nya lokaler i Söderhallarna under Medborgarplatsen. Verksamheten går bra och omsätter numera så mycket råvaror att de kan skänka mat till Filadelfiakyrkans härbärge varje vecka.

Filip är hungrig och hämtar mer. Dagens lunch är rödbets-bourgignon med stekt potatis och linsröra.

– Hur finansieras verksamheten? frågar jag när han är tillbaka, utan att egentligen vara intresserad, ungefär som att sparka en bil på däcken och fråga hur långt kärran gått.

– Vi har bara en finansiär, Vinnova som gått in med pengar för att hjälpa oss utveckla ett franchise-koncept.

– Annars är allt ur egen ficka?

– Ja precis.

Filips telefon ringer om vartannat. Med telefonen i ena handen och gaffeln i andra fortsätter han äta. Emellanåt håller han luren en bit från örat och nickar överdrivet medan han söker min blick, som för att säga att han egentligen vill avsluta telefonsamtalet och vara närvarande.

Han reser sig och hämtar mer mat igen, bara litegrann denna gång. Just som han återvänt till bordet gör en sen gäst entré. En ung man står framför kassan med sökande blick.

Filip är snabbt på fötterna.

– Hej! Välkommen. Vill du äta?

– Ja, gärna.

Filip lyfter på locken till de silvriga kantinerna och granskar innehållet.

– Potatisen är tyvärr slut, men vi har rödbets-bourgignon och sallad.

– Det blir bra, intygar mannen, som förstår att han är sent ute.

– Vi ska skära upp bröd också.

– Två skivor räcker för mig, tack.

Killen är mån om att det inte skärs upp för mycket bröd för hans skull. Det hedrar honom, tänker jag, medan Filip på nytt slår sig ned framför sin tallrik.

– Fan, jag skulle inte ha tagit mer potatis, säger han och suckar. Jag är redan mätt.

Filips telefon ringer igen. Ständigt något nytt som tar hans uppmärksamhet. Men snart är han klar med både telefon och mat.

– Ska du med och rädda råvaror? frågar han då, kanske för att kompensera för att vi inte hunnit prata så mycket.

– Ja vad kul, gärna det, svarar jag.

Filip reser sig och ställer tallriken på bardisken. Vi ska till Paradiset vid Bysistorget och sen Sickla, en ekologisk matvarukedja som stöttat Sopköket sedan starten för tre år sedan. Men först ska Filip ha en kort avstämning med hovmästaren.

Det där med potatisen

Jag lutar mig mot bardisken och får syn på Filips tallrik. Vad fan, han har ju inte käkat upp, det ligger potatis kvar på tallriken. Förvisso inga mängder, men tillräckligt för att jag ska se det ironiska i att chefen över ett sådant här ställe har tagit mer än han orkar äta.

Det är nästan så jag önskar att jag inte sett tallriken. Vad ska jag göra nu liksom, påpeka saken som någon slags ordningsvakt? Så himla väl känner vi inte varandra förresten, bara träffats en handfull gånger. Men känslan att jag måste säga något återkommer, och jag tänker att det finns en mening med det inträffade även om det riskerar att bli stelt.

På väg mot bilen på Magnus Ladulåsgatan närmar jag mig frågan:

– Så, hur gör ni med mat som blir över från serveringen?
– Vi har faktiskt inget system för det, svarar Filip bekymmerslöst medan han fiskar nycklar ur jeans-fickan. Det blir sällan mat över.

Vi sätter oss i bilen och smäller igen dörrarna; stadens vimmel övergår i mjuk tystnad.

– Jo, anledningen till att jag frågar är att jag såg att du lämnade potatis på tallriken. Vilket jag tyckte var lite kons..-

– Aha, den var alldeles för salt, svarar Filip snabbt. Annars lämnar jag aldrig mat… alltså verkligen. Jag klarade bara inte av att äta upp den, så salt var den.

Replikerna följs av tystnad. Och Filip fortsätter:

– Det var konstigt att inga andra gäster klagade.

– Den var kanske extra salt då du tog det sista och fick med saltet i botten? försöker jag ursäktande.

– Nej, nej det var helt klart för mycket salt, det har hänt förut. Jag ska ta upp det med kocken.

Filip vrider om tändningen och sätter fart mot Paradiset. Han kör en ganska skruttig historia, på lån av sin mormor, och skäms visst över åket. Säger att han hellre skulle kört något mer representabelt då han träffar investerare och samarbetspartners.

Tvärtom tycker jag det hedrar honom. Allt behöver inte vara sprillans nytt hela tiden. Låt oss använda det vi har. Jag menar, att byta ut varenda skrothög mot nyproducerade el-diton är väl ingen höjdare för miljön det heller. Att Sopköket använder nya el-cyklar för sina matleveranser på stan är däremot bra.

På väg till Paradiset berättar Filip hur det funkar att rädda mat.

– Ofta får vi livsmedel som är på väg att passera bäst före datum eller redan har passerat men som går att äta ändå. Märkningen på produkterna är ju bara en rekommendation. Andra gånger beror det på överproduktion eller på att en produkt ska få en ny förpackningsdesign.

Våra besök på Paradiset-butikerna blir lyckade och snart är bilen packad med råvaror. Allting kommer att användas, tror Filip. Förutom grönkålen som är gul och ryker direkt.

Filip Lundin

Väl hemma igen känner jag mig inspirerad av Filips rädda världen-karisma. På ett ställe skaver dock upplevelsen: Potatisen som blev kvar på tallriken.

Och Filips försvar då jag påpekade saken, som inte kändes helt ärligt. Jag menar: han tog ju mer potatis flera gånger, trots att den var så salt. Och gick det inte att skrapa av i så fall? Var det inte i själva verket så att bara tog för mycket? Det sa han ju själv först.

När jag berättar om Sopköket för familjen kan jag inte låta bli att nämna även denna detalj, och givetvis är det den som skapar reaktioner.

– Det där får du ju bara glömma, skrockade min mor då jag delade storyn med henne.

Hon är jägardotter. Uppfostrad att ta tillvara hela djuret, och har många gånger blivit sträng på oss barn då vi slängt mat. Givetvis förstod hon det genanta i att Sopkökets vd inte lever som han lär.

– Jag kan nog inte det, svarade jag efter att ha tänkt på saken. Det är alldeles för intressant.

Men vad är det som är så intressant, att jag är villig att sprida en misskrediterande uppgift, om en beundransvärd person och vän, bara för att göra en poäng?

Att Filip lämnar mat på tallriken är inte uppseendeväckande i sig. Det är det många som gör. Det är hyckleriet som gör skillnaden. Genom att inte äta upp gör Filip sig skyldig till samma beteende som han förändra med sin restaurang.

Ungefär som i filmen Fight Club där Tyler (Brad Pitt) kritiserar underklädesreklam för att skapa skeva skönhetsideal.

Samtidigt flexar Brad Pitt sin bara överkropp filmen igenom med en tvättbräda som fått många unga män att sucka besviket framför spegeln (eller motiverat dem att börja träna).

Skillnaden är att Fight Club hycklar medvetet för att få publiken att tänka. I Filips fall handlar det mer troligt om slarv på grund av trötthet eller att han avtrubbats genom att driva restaurang där gäster ständigt lämnar mat på tallriken som får slängas.

Men det finns något annat som är intressant. För att bättre förstå vad ska vi lämna Sopköket och fara till nyrenoverade Nationalmuseum på Blasieholmen.

Frukostdags på Nationalmuseum

Nationalmuseums kanske mest lysande tavla heter Frukostdags, målad av Hannah Pauli år 1887. Den föreställer ett frukostbord uppdukat i naturen, fyllt av vackra föremål som glittrar under morgonsolen.

Frukostdags (1887) av Hanna Pauli. Foto: Nationalmuseum

Ibland sägs det att konst, sprungen ur en mästares händer, kan framkalla en religiös upplevelse i åskådaren. För den som saknar sådan erfarenhet kan det vara svårt att förstå vad det betyder.

Låt mig därför göra ett försök att beskriva min upplevelse av mästerverket. Som grundfärg vill jag citera dikten Havet, skriven av Göran Palm, som på ett utmärkt sätt fångar en rakt motsatt upplevelse. Så här går den:

Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Idén om att gå på Louvren står som en tankebarriär mellan havet och diktjaget. Mitt möte med Frukostdags var något annat: jag blev liksom ett med tavlan. Tanken om mig själv, åskådaren på museum, försvann.

Egot som separat från helheten löstes upp och ersattes av ren perception; en känsla av upprymdhet som transcenderade kroppens konturer och kulminerade i att närvaron sögs in i världen mellan ramarna, de lysande färgerna.

I zen-traditionen kallas en sådan glimt Satori, skriver Eckhardt Tolle i En ny jord.

”Satori är ett ögonblick av Närvaro, då man en kort stund kopplar bort rösten i huvudet, tankeprocesserna och deras återspeglingar i kroppen i form av känslor. Det är begynnelsen till en upplevelse av inre frihet och rymd, där det tidigare var fullt av tankar och turbulenta känslor.”

I min upplevelse skedde en sammansmältning mellan betraktaren (jaget, mikrokosmos) och det betraktade (tavlan, makrokosmos). De separata delarna ingick i union, eller yoga som hinduerna säger.

Kanske är detta konstens stora förtjänst, förmågan att förmedla den renaste av erfarenheter över rum-tid: kärleken.

Jag förstår saken så, att känslan som blommar inom mig då jag upplever verket, är en slags reflektion av konstnärens stämning (frekvens) i ögonblicket då hon inspirerades av sitt solbadande frukostbord och beslöt föreviga stunden med penseln.

Tänk sedan att denna drivkraft, denna längtan efter att fånga känslan och förmedla den vidare, är så stark att konstnärer genom tiderna förfinat sitt måleri till mästerskap för att göra upplevelsen rättvisa. Göra Gud rättvisa.

Gud? höjer kanske någon på ögonbrynet och tänker på den gamle Gud fader som i himmelen bor. Men låt oss för en stund lämna den skäggiga patriarken bland molnen och istället överväga Joseph Campbells definition av gudsbegreppet: det som går bortom det konceptuella.

Joseph Campbell och gudsbegreppet

Campbell var professor i mytologi och skrev ett femtiotal böcker under sin livstid. Mest känd, The hero with a thousand faces, som inspirerade George Lucas i skapandet av Star Wars-filmerna.

I de banbrytande och tidlösa samtalen med Bill Moyers, som spelades in på George Lucas’ Skywalker Ranch (finns på Youtube) säger Campbell följande om gud:

”Vi tänker alltid i termer av motsatser. Men gud, det ultimata, är bortom motsatspar. Evigheten är bortom tankens kategorier. Gud är en tanke. Gud är ett namn. Gud är en idé. Men det refererar till något som transcenderar all tankeverksamhet.”

Joseph Campbell (hö) i samtal med Bill Moyers Foto: skärmdump från The Power of Myth

Campbells tankar om Gud tangerar mitt möte med tavlan, Frukostdags.

Nationalmuseums informationsskylt om tavlan berättar att en samtida kritiker såg Paulis teknik som alltför modern, och antog att ljusfläckarna på bordsduken berodde på att konstnären torkat sin penslar på den.

Jag läser skylten och betraktar tavlan igen. Där finns en poäng: synad i detalj ser bordsduken något hafsig ut, med kladdiga penseldrag och övernaturliga färgval. Men zoomar jag ut och intar hela kompositionen, så är det just solens djärva närvaro på bordsduken, upplevd i ögats periferi, som gör tavlan så andegripande suverän.

En oljemålning som får åskådaren att transcendera dualiteten ska kanske inte återge verkligheten med matematikens logiska skärpa. För att det verkligen ska glittra krävs något mer. För mig förefaller det så, att då jag står inför sublim skönhet, när Satori infinner sig för att tala zenska, då landar ett magiskt skimmer över tillvaron som gör ljus och färger så rysligt vackra att en knappt tror sina sinnen.

Slöjan som döljer vår personliga gudsnatur blåser undan för en stund; mystiken gör entré. I det ögonblicket finns inte längre några tankebarriärer mellan oss och saken i sig. Så som Louvren står mellan jaget och havet i Göran Palms dikt.

Allt bara är. Kärlek, gud, union, yoga.

Äktenskapet mellan åskådare och tavla (subjekt och objekt) är viktigt och relevant för diskussionen om klimatet.

En vanlig föreställning i vår kultur är nämligen att andra levande varelser är objekt, som vi människor kan behandla lite hur som helst. Deras behov är inget att ta hänsyn till eftersom deras värde främst utgörs av värdet för oss människor. Naturen är bara en resurs.

Det är kolonisatörens perspektiv; exploatörens. Ett perspektiv som omöjliggör för människan att ha en relation till naturen. Relationer binder samman subjekt. Om naturen enbart är ett objekt, utan egenvärde, hur ska vi då kunna ha en relation till den?

En väg framåt är att göra som teologen Robert Thurman (Uma’s pappa) föreslår i sitteminenta TED-talk. Att genom meditation och ego-upplösning expandera cirkeln av medkänsla, så att människan inte längre ser sig som en separat enhet frånskild sin omgivning.

En annan är att ge naturen rättigheter som juridiska personer, vilket Pella Thiel skriver enastående om i senaste numret av Naturskyddsföreningens tidning, Sveriges natur. Då kan vi säga som Nya Zeeländska Maorifolket: Ko au te awa, ko te awa ko au. Jag är floden, floden är jag.

Den Nya Zeeländska floden är först i världen med att få samma rättigheter som en juridisk person Foto: Jorge Royan

Trots kritikerns svala omdöme är Frukostdags en av Nationalmuseums mest omtyckta tavlor. ”Trots” är kanske fel ord förresten. Den skarpa kritiken väcker möjligen nyfikenhet hos läsaren: ”Vad har konstnären egentligen gjort med bordsduken, det här måste jag se.” Ställd inför målningen blir betraktaren som förtrollad och kritikerns ord ekar tomt som en trojansk häst efter att ha lett åskådaren till himlen.

Låt oss återvända till Sopköket

Den där potatisen som blev kvar på tallriken, och som fokuseras i den här textens rubrik, motsvarar på något sätt Frukostdags kladdiga bordsduk.

Visst var det så att Filip Lundin tog mer mat än vad han orkade äta, men zoomar jag ut och intar hela kompositionen även där, förändras bilden. Hans lilla snedsteg bidrar då till att teckna ett realistiskt porträtt av människan, som skapt i Guds icke-dualistiska avbild.

Han gör sitt bästa och strävar efter sina ideal trots tillkortakommanden. Det kan vi alla göra, på våra egna men likafullt gudomliga sätt.

I en kultur präglad av slit och släng går Filip på tvären och försöker ändra vårt förhållande till mat. Ingen liten sak. I Sverige slängs alltså 50 kilo ätbar mat och dryck per person och år, helt i onödan. Samtidigt lever en av sju personer i världen under hot om hunger, enligt Röda korset.

Vad är det om inte ett uttryck för kulturellt förfall?

Paus för skvaller. Jag hörde nyligen från en trovärdig källa att Sveriges genom tiderna mest kända tennisstjärna köper tre dosor snus varje dag. En gång fick legenden frågan om han verkligen snusar så mycket. Svaret:

– Jag är lite bortskämd av mig och vill att snuset ska vara färskt.

Tolkning: Tennisstjärnan slänger de ”gamla” dosorna efter bara några prillor. Det kommer nämligen in luft när dosan öppnas som torkar ut snuset och gör att det inte längre känns färskt.

Slut på skvaller.

Tänk på de svältande barnen i Afrika

Tänk på de svältande barnen i Afrika. Det fick vi höra när vi var små och lämnade mat på tallriken. Inte längre, i dag vet vi att det är fel att reducera jordens näst största kontinent till idén om svältande barn och fattigdom, även om intentionen var god.

Men med vad har vi egentligen ersatt vår gamla (o)hederliga folkhemsrasism, som motiverade oss att äta upp?

Det skulle vara miljötänket då. Men det verkar ändå inte riktigt bita. Inte på bred front i alla fall. Svensken slänger ju mat som aldrig förr, visar SCB:s data.

Men det är klart: att ändra vanor är svårt – även när vi vet att vi gör fel. Känslan kan vara hur tydlig som helst: sluta drick kaffe, det gör dig nervös och är dessutom importerat från andra sidan jordklotet. Men på andra axeln sitter djävulen: kom igen nu, ta en kopp, du vet vilket fokus det ger.

Det tycks finnas ett brus, som stör linjeringen mellan tanke, ord och handling.

Samtidigt som jag önskar större kongruens mellan mina ideal och hur jag lever, känner jag att det finns något essentiellt i att pendla fram och tillbaka på vägen mot samklang. Något djupt mänskligt, som är värt att ha förståelse för.

Konflikten mellan ideal och faktiskt leverne

Livets scener tycks mig ofta handla om konflikten mellan ideal och faktiskt leverne. Jag märker hur jag ena dagen uttalar mig tvärsäkert om ”hur jag gör” för att nästa se mitt ord korrumperas av livets prövningar.

Jag har slutat flyga; blir erbjuden gratisresa till värmen och överväger.
Jag dricker inte alkohol; faller för outtalat grupptryck på vänmiddag.
Jag har slutat se på tv; ramlar ned i ett tre timmar långt kaninhål på Youtube.

Kosten är ett annat exempel. Greenpeace rapporterar att köttkonsumtion är en av de största källorna till koldioxidutsläpp. Det vet jag. Ändå har jag svårt att övergå till en helt vegetarisk kost, rädd att förlora muskelmassa, känna mig svag och inte leva upp till de manliga skönhetsidealen.

Högmod kommer före fall, sägs det, varför jag numera är försiktig med att måla mig själv i alltför fördelaktigt ljus. Rätt som det är bryter jag mot mitt ord.

Relaterade nyheter. I kölvattnet av MJ-dokumentären Leaving Neverland pågår en debatt om huruvida vi kan lyssna på en musikartist, och därmed stödja den ekonomiskt, som gjort sig skyldiga till brott eller uppvisar en tvivelaktig moralisk karaktär.

Ett inlägg i debatten som resonerade med mig kom från dokumentärfilmaren Louis Theroux. Han intervjuades om saken i programmet Good morning Britain och sa där att:

– Idén om att en artist behöver ha en fläckfri moralisk karaktär är en slippery slope. Ingen passerar det testet.

Det är svårt att dra en tydlig och konsekvent gräns för när en artist bör bojkottas. Oavsett var gränsen dras lär valet grunda sig i en god portion godtycke. Men det betyder ju inte att vi ska acceptera vad som helst. Tvärtom behöver diskussionen vara frekvent och intensiv.

Allmänheten dömer sannolikt dessa artister med samma dom som de dömer sina egna skuggsidor. Gemensamt för publika personer är ju att de vågat ta klivet ut i rampljuset trots ungdomssynder, karaktärsbrister, komplex och annat en kan dömas för av mediadrevet. Kändisskap är trots allt förenat med vissa faror: den spik som sticker ut riskerar slås ner.

Samtidigt blir det lite löjligt när vi låtsas vara så mycket större än vårt ursprung. Trots allt är vi primater, alltså apor, med en naturlig fallenhet att bete oss just som sådana emellanåt. Även om vi också blir bättre på att transcendera våra ap-beteenden.

En sak historien lärt oss är att även våra mest hyllade individer gör fel.

Fler legender som felat

När det politiska samtalet präglas av så mycket personkritik mot president Trump (emellanåt med rätta) är det värt att erinra sig att också demokraternas senaste presidenter uppvisat brister.

Obama gick till val på att avsluta de amerikanska krigen men går till historien som den första presidenten att kriga sig igenom två mandatperioder. Totalt släppte USA bomber över sju nationer under hans tid som president (2009-2017). Krigen må ha startats av en republikan, men på åttonde året vid makten droppade Obama-administrationen mer än 20 000 bomber. Vilket sprakande tacktal för fredspriset!

Innan Barack ”attack” Obama var det Bill ”kvinnokarlen” Clinton. Världens mäktigaste man som blev så pilsk på sin sekreterare att han var beredd att offra allt för att ingjuta reproduktionsorganet i hennes talapparat och sedermera ejakulera över hennes klädedräkt. Höga insatser! Men vad gör man inte för lite extrakurrikulär kärlek på jobbet?

Nu verkar det kanske som att jag bara radar upp och sablar ned prominenta herrar. Men även 1900-talets stora feministiska frontfigur, Simone de Beauvoir, lät ha varit av tvivelaktig moralisk karaktär. Hon sägs ha haft flera unga älskarinnor, som alla var elever vid det läroverk där hon undervisade i filosofi. Hur hade Metoo-rörelsen dömt madame Beauvoir?

Simone de Beauvoir, fransk författare och filosof, 1908-1986 Foto: Flickr

Med vetskap om människans komplexa natur, är det verkligen realistiskt att vi förväntar oss fläckfria människor?

En vanlig föreställning är att en förebild måste göra alla rätt, bara för att den gör något rätt. Det är en vanföreställning som inte tjänar någon.

Vi bör kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ja, det är förkastligt om Julian Assange gjort sig skyldig till sexualbrott. Det föringar dock inte Wikileaks arbete, när de avslöjar demokraternas fusk vid nomineringen av presidentkandidat 2016, eller att USA bombar civila mål i mellanöstern.

Ja, det är fruktansvärt hur Bikram Choudhury uppges ha betett sig mot sina kvinnliga elever. Ändå drar jag skamlöst nytta av den hot yoga-form som han utvecklat och som gjort underverk för min sneda ryggrad.

Ja, det kan tyckas bisarrt att Leonardo di Caprio blivit talesperson för klimatet, samtidigt som han sägs flyga privat mellan fem hem och semestra på lyxyachter. Trots det applåderar jag hans film Before the flood, som sakligt redogör för klimatkrisen och inspirerar folk att ändra livsstil.

Det är ju bara att jämföra två scenarier. Ett där di Caprio inte gör något för klimatet. Och ett annat där han gör det och framstår som hycklare på grund av sin livsstil i övrigt. Vilket är mest beundransvärt?

Och ja, Filip på Sopköket vill minska matsvinnet samtidigt som han själv lämnade mat på tallriken när jag var där på besök. (En liten synd i sammanhanget ska tilläggas.)

En sak är ändå säker: Han gör mer än jag själv och många andra för att förändra världen till det bättre. Och för det förtjänar han beröm och nya försäljningsrekord, samt en stjärna i guide Michelin (om det inte var för att däckföretaget startade sin guide 1920 i syfte att uppmuntra just bilresande).

Även Frukostdags har fläckar

En annan ”någon som gör något”, och kritiserar status quo genom att kreera, det är Greta Thunberg. Den 16-åriga flickan som av mainstream-media helgonförklarats för sin skolstrejk för klimatet. Och av alternativmedia anses vara marionettdocka åt miljölobbyn då indicier tyder på att strejken inledningsvis boostades av en klimatengagerad PR-expert.

Det är bra att Thunberg granskas, liksom alla starka röster i samhället. Kritiken tycks emellertid ha antagit orimliga proportioner. Det räcker med att lyssna på Gretas klara stämma när hon talar publikt, för att förstå att hon drivs av ett personligt och genuint engagemang och inte går någon annans ärenden. Det har hon också klargjort på sin Facebook där hon skriver:

”Jag är absolut helt självständig och jag representerar bara mig själv. Och jag gör det jag gör helt utan betalt, jag har inte tagit emot pengar eller några löften om framtida utbetalningar i någon form alls”.

Greta Thunberg Foto: Anders Hellberg
Greta är en ung och passionerad person som inte bara lever sina ideal genom att äta vegansk mat, minimera sin konsumtion och ta tåget till klimatmöten när eliten flyger privat. Hon vågar också kräva av våra folkvalda att följa klimatavtalen från Paris, som de själva varit med och tagit fram.

Hur kan någon undgå att se det beundransvärda i denna unga flickas kamp, som hon för fram i allas intresse?

Mediet är budskapet, menade kommunikationsgurun Marshall Mcluhan. Kanske är det en förklaring till varför Greta inspirerar så många. Hon gör något mer än att sitta bakom samhällets digitala kulisser och klaga.

Hon följer sin inre övertygelse och agerar självständigt ute i simulationen, the Matrix. Medan majoriteten nöjer sig med takeaway framför Netflix, vår tids bröd och skådespel.

Hennes patos får mig att tänka på vad Harry Martinson sa om sitt mästerverk Aniara år 1957:

”Vi tror att att det räcker med att överlämna åt politikerna att klara en del praktiska samlevnadsdetaljer. Men vi måste alla känna vår meddelaktighet i världssituationen. Vi måste uppleva vårt medlemskap i kosmos och vår medansvarighet när förstörelsen släpps lös.”

Harry Martinson, svensk författare, 1904-1978. Foto: Nordiska museet

Greta kan inte överlämna ansvaret åt politikerna – hon är för ung för att rösta. Istället lämnar hon varje fredag klassrummets fabriksband och strejkar för att skapa en bättre värld för oss alla. Ett alternativ till förstörelsen, som Aniara varnar om.

Och denna unga revolutionära ledare väljer vissa till sin fiende?

Om det ändå finns en skäggig patriark där uppe, så tittar han nog ner från sitt moln nu, skakar på huvudet och säger för sig själv:

– Det här är inte klokt.

Oavsett om vi prenumererar på gängse beskrivning av det globala uppvärmnings-narrativet eller inte, kan vi väl samsas om att det är bra att våra unga ger sig ut på gatorna emellanåt och använder demokratin istället för att bara ta den för givet?

Dagens Nyheter har rest murar runt sitt digitala innehåll, och därmed lämnat öppet fält för alternativmedia att sätta agendan för landets gratisläsare. Därför läste jag bara rubriken på en aktuell Wolodarski-ledare. Men den håller jag med om: Greta Thunberg förtjänar respekt.

En annan ung person, som också får min respekt, det är Filip Lundin. För sitt arbete med att minska matsvinnet.

Låt mig därför avsluta denna betraktelse med en uppmaning: Gå till Mynttorget på fredag och stöd Gretas (vår) klimatkamp. Fortsätt sedan till Filips restaurang Sopköket och ät en god, räddad, vegetarisk lunch.

Vi ska inte låta idén om felfria människor stå i vägen för våra bästa.

Inlagt augusti 17, 2019

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar