Vi åker tåg till Skövde, vi är lite nervösa, ser båda upp till kvinnan vi ska intervjua. Vi känner en stor respekt, vill göra ett gott intryck, leva upp till bilden vi själva har av henne. Vårt tåg är fyrtio minuter försenat och när vi tillslut åker ner för rulltrappan på tågstationen fångas vår uppmärksamhet av de karaktäristiska glasögonen och den välkända frisyren i vänthallen. Suzanne Osten är en av dem som fått vänta in oss.
Hon tittar upp mot rulltrappan och nickar en leende hälsning. Vi tittar bakåt men där är ingen, vi vänder oss och ler försiktigt tillbaka. Från den stunden känner vi inte bara en fortsatt stor respekt, utan också en stor värme.
Hon ser oss lika tydligt som hon ser världen, konsten och livet. Hon väljer att vara generös och nyfiken. Vi upplever det som ett val hon gör hela tiden, varje dag.
Det blir ett minnesvärt samtal och möte.
Ett samtal om känslan hat mellan Suzanne Osten, Karolina Modig och Linda Waxin
på Knista Herrgård utanför Skövde, 5 mars 2015.
Del 1 av 2
Vad är hat?
Att vilja utplåna någon eller något. Känna sig hotad. Det är en väldigt aktiv, förintande känsla.
Har du känt känslan själv, i dig?
Ja. Känslan av att riva sönder, att plåna ut. För mig handlade det om övergivenhet i samband med en skilsmässa: svek, otrohet och lögner.
Jag tyckte att det hade varit bättre om personen i fråga hade dött. Jag hade mordiska, fantasier, otroliga dödsfantasier. Jag hade hellre blivit änka. Det enda jag kunde göra var att riva sönder gemensamma bilder, utföra symbolhandlingar. Jag är inte våldsam, jag har slutat slåss och jag har övergivit att skära mig själv. Så jag rev sönder symboliskt. Levde ut hatet.
Jag hade fått rosor för alla år vi hängt ihop. 24 år och lika många rosor. Jag torkade dem och smulade sönder, rev sönder bilder och tog en bok jag hade fått som ett tecken på vår eviga kärlek. Jag rev sönder den också och klistrade in olika collage. Det fanns någon typ av hotfull symbolisk aktivitet i det jag gjorde. Så slängde jag på några gamla kondomer och en upplysningsbok om könssjukdomar (jag hade fått en könssjukdom).
Och så skickade jag det till honom.
Hjälpte det?
Njae… Jag gick i en ganska kraftfull psykoterapi för posttraumatisk stressbehandling efter det. Jag hade svårt att gå på vissa gator, var väldigt rädd för att möta honom. Jag hade ägnat så lång tid åt att förstå och blev rädd för att försona mig. Så det hatiska var bra. Eller bra, det var neutralt. Jag bara gjorde det. Och det var inget farligt att få. Det var ingen bomb jag skickade, det var en symbolhandling som betydde att jag aldrig ville ha med personen att göra. Man kan säga att mitt hat är fruset. Jag har inte försonats. Samtidigt är jag ganska likgiltig för personen. Känslan är inte aktiv.
Det förstör dig inte inifrån?
Nej, jag bestämde mig för att aldrig ha med den personen att göra igen. Det var hatet: han finns inte. Jag kan inte bli änka, jag kan inte mörda, men han finns inte. Utöver det sökte jag olika andra lösningar: arbetslösningar, terapilösningar, livslösningar… Det pågick under ett par år. Jag gjorde massa saker och jag tror att jag faktiskt förflyttade mig.
Låg hatet i dig i ett par år?
Det var i mig. Men sedan övergick det också i rädsla. Jag förstod inte varför jag var så rädd för att möta den personen.
Kan det ha varit för att du i så fall skulle kunna konfronteras med samma känslor igen? Behöva gå igenom processen?
Eller eventuellt att jag skulle behöva börja lyssna på argument. Bli förstående…
Fick du någon respons utifrån det du skickade?
Responsen blev att han hyperaktiverades i att söka kontakt. Men ingenting av detta var gjort för att få kontakt. Jag bestämde mig för att bara tystna. Hatet tror jag var ett aktivt sörjande, en mix av känslor: övergivenhet, projicering, kokande lava. Antingen förgörs man själv eller så vill man förgöra den andra. Sedan övergår det här beslutet till ett nej, det här är inte bra för mig. Jag ska inte hålla på med den här personen överhuvudtaget.
Hatet övergick till en klar strategi att rädda mitt eget sinne.
Foto: Patricia Reyes för Genier av Moa Gammel, lyssna på avsnittet med Suzanne Osten här
Under ytan är ett intervjuformat där en person pratar om en känsla.
Intervjuade hittills:
Tomas Andersson Wij om skam
Moa Gammel om rastlöshet
Andreas Dahl om likgiltighet
Ester Eriksson om rädsla
Filippa Barkman om ambivalens
Cilla Ramnek om beslutsamhet
Min Stora Sorg om kåthet
Elis Burrau om prestationsångest.