Tänk att föda Breivik!

///Below Beneath har blivit med bokcirkel. Första träffen handlade om Sheila Hetis bok Moderskap. //

Erika: Vad tyckte ni om boken?
Johanna: Jag kan säga det direkt, jag gillade verkligen inte att hon singlade slant. Varför i hela fridens namn?
Linnea: Jag tyckte också att det störde i början, det gjorde texten upphackad, men sen förklarade hon ju varför hon gjorde det. För att komma ifrån sina invanda tankebanor och då kändes det ju mer spännande.
Erika: Jag blev lite rastlös av det och till slut slutade jag till och med att läsa myntens svar och fokuserade på frågorna  som hon ställde till mynten istället.
Linnea: Ja, jag började att tänka “kan mynten verkligen svara nej så här många gånger i rad”.
Erika: Ja, ett tag tänkte jag att hon fuskade för att hon ville få intressanta svar.
Linnea: Jag vet, jag tänkte också att det här verkligen ju inte helt rimligt, men när jag förstod varför hon singlade slant så blev boken mycket bättre. Men annars gillade jag hela tanken med boken; helheten, att det handlade om barn och boken som ett barn. Det jag inte gillade med boken var att det var lite same same. Det är liksom en bok där hon funderar över grejer.
Vanessa: Jag tycker som dig. Jag tyckte om tanken med boken. Liksom, jättebra att du skriver om att välja att inte ha barn och att vara okej med det och att det kan vara okej. Men också det hon tar upp, att samhället indoktrinerar oss att det är onormalt att inte ha barn och att man blir paranoid när man väljer bort att ha det. Hela den grejen är jättebra, men just hur hon skriver… Jag får känslan av att jag skulle hata henne om jag träffade henne. Alltså hur hon skriver att den här boken ska vara lika värdefull som ett barn och allt det där om mynten. Antingen vill du ha barn eller så inte. Jag kommer från en bakgrund där dina val är det absolut viktigaste och att det inte är någon annan som ska påverka. Så när hon kommer där och säger ska jag eller ska jag inte så blir jag arrwwww. Förstår ni? Det är liksom 200-300 sidor med “ska jag, ska jag inte?”. Jag har ingen förståelse för det. Hon är uppväxt i Kanada va? Jag undrar om hennes uppväxt kan ha något med det här velandet att göra? Jag får känslan av att hon är utsatt för påtryckningar. 
Linnea: En sak jag tänkte på som hon skrev var det där med att så fort en kvinna inte har barn då måste det finnas en tanke med det. Liksom att man inte hann med eller satsade på karriären. Det kan inte bara vara så.
Vanessa: Ja, eller att det berodde på något problem.
Linnea: Man måste liksom kunna stå till svars för sin barnlöshet.
Johanna: Ja, och ha ett slags alibi. Man måste liksom ha lagt den tiden på något väldigt konkret. Liksom “nej, jag blev astronaut istället, så det är därför”. Min syster är gift sedan många år och har inte några barn. Hon säger att folk med egna barn är på henne hela tiden och tjatar. Det är som att de vill dra in henne i barnafällan för att de själva är olyckliga.
Linnea: Det är så konstigt att man tänker att just barn är något som ska passa för alla i hela världen. Det är ju ganska naturligt att det kanske inte är allas grej.
Vanessa: Det är som alla reklamfilmer för graviditetstester där kvinnorna ser så otroligt glada ut när de upptäcker att de gravida. Jag tror att det är minst lika många som tänker “oj nej!”.

Linnea: Nu när jag har fyllt trettio så tänker jag mer på barn och jag har svårt att bara strunta i den tanken. Det finns många poddar om det, det pratas mycket om det rent allmänt, vilket gör att jag tänker på det mer än vad jag kanske skulle önska att jag gjorde.
Johanna: Heti skriver om att hon har haft en föreställning om barnskaffandet redan sedan man var liten. Har det varit så för er? För det är inget jag kan känna igen mig i.
Vanessa: Nej, jag undrar om det har att göra med hennes uppväxt eller familj.
Linnea: Fast jag har ändå tänkt att jag ska ha barn, kanske inte så mycket nu när det känns mer oklart, men ändå när jag var liten. Det kändes liksom som en självklar grej.
Vanessa: Det är ju något som uppmuntras också. Typ när det var vuxna släktingar som frågade om man ska ha en man och barn när man blir stor. Pojkarna frågade de om de skulle skaffa en cool scooter.
Linnea: Haha, ja det är det man har att välja mellan. Nej men jag har nog blivit mer och mer osäker ju äldre jag har blivit.
Erika: Ja men det blir ju också mer och mer verkligt med åren.
Linnea: Ja nu när man har ett par kompisar med barn så ser man ju lite mer hur det är. Ibland känns det skönt att få ta del av det lite, men sen att kunna gå därifrån, haha.
Erika: Jag har ju varit au pair i en fyrabarns familj, fyra pojkar mellan 1-9 år, så jag vet ganska precis vad det innebär. Förutom den där biten med att föda med smärta.
Vanessa: Du har fått uppleva smärtan efter förlossningen.
Johanna: Ja och den kan pågå mycket längre.
Vanessa: Haha, bra promotion för att skaffa barn. 

Linnea: Hur känner ni nu efter att ha läst boken, vill ni ha barn?
Erika: Jag kände mig lite utpekad för mitt argument för att skaffa barn var med i boken.
Johanna: Haha, ja jag såg det.
Erika: Jag är liksom rädd att ångra mig om jag inte skaffar barn. Min farmor hade flera vänninor som av olika anledningar inte skaffade barn som ångrade sig när de blev äldre.
Linnea: Det tänker jag ofta på; att jag skulle vilja ha vuxna barn.
Erika: Jag vill ha barnbarn.
Johanna: Ja, jag också.
Linnea: Kanske att man kan adoptera en vuxen? Typ en ensamstående person som inte har någon familj. Det vore ju perfekt! Men går det ens?
Vanessa: Det går nog, jag har hört att Liberace adopterade sin boy toy.
Erika: Men blir det inte incest då?
Vanessa: Jo men det var när deras förhållande var över och han skulle få ärva.
Erika: Så en slags betalning för mödan?
Vanessa: Ja typ.

Linnea: Jag lyssnar på en podd som heter Jag vill ha barn som handlar om två kvinnor runt fyrtio där en av dem ska göra en inceminering. De pratar mycket om att de var bestämda och sa att de inte ville ha barn fram tills att de fyllde trettiofem.
Erika: Så himla läskigt!
Linnea: Ja för då har man ju också färre chanser att bli gravid. Det är ju supersvårt att veta vad man vill om typ fem år, även om man tror att man är bestämd.
Vanessa: Det hör jag från släktingar hela tiden, att när jag hittar den rätta mannen så kommer allt falla på plats och att jag kommer att ångra mig om jag inte skaffar barn.
Erika: Jag är rädd får den biologiska klockan. Tänk om den verkligen finns och att den börjar ringa när man är typ trettionio eller fyrtiofem och man bara har ett skruttigt ägg kvar.
Vanessa: Jag tror att den biologiska klockan är en myt som finns till för att göra oss ännu mer stressade över det här med att bestämma sig. Det finns ju freakstories om de som blir gravida typ vid sjuttio utan att göra hormonbehandlingar.
Linnea: Då känns det ju som att något är fel.
Johanna: Tänk att ha höftproblem och samtidigt behöva föda ett barn.
Linnea: Jag är rädd för att man ska bli ensam sen när man är äldre om man inte har barn. Om man inte har någon partner och ens vänner börjar dö bort. Typ runt 70 år.
Erika: Lex min farmors kompisar.
Johanna: Å andra sidan, bara för att man skaffar ett barn så behöver det inte betyda att man kommer att bli lika och att de vill träffa en. Man kan ju bli olika och så har man gått igenom smärtan, 18 år av helvete och så vill de ändå inte träffas.
Vanessa: Och så sätter de en på ett hem.
Johanna: Ja, precis, som en hämnd.
Vanessa: I bästa fall kanske de ringer någon gång per år.
Erika: Något jag brukar tänka på är, tänk att föda Breivik.
Johanna: Ja eller någon annan hemsk person.
Linnea: Jag känner direkt att där har vi en rubrik. “Tänk att föda Breivik”.
Erika: Det är min skräck. För hans mamma sa tydligen att hon kände redan i magen att han var ett seed of evil. Hon var psykisk sjuk, men jag kan inte låta bli att fundera på vad som är hönan och ägget här.
Vanessa: Då är det ju hon som är hönan.
Erika: Men då är han ju fortfarande det onda ägget.
Johanna: Det är nog både arv och miljö där.
Erika: Jo, säkert, men just där där tanken på att kanske föda en mördare eller en våldtäktsman.
Linnea: Ja och ännu värre om man verkligen försöker att göra allting rätt och så skiter sig allt ändå.
Erika: Tänk er en löpsedel där det står “Sveriges mest hatade person” och så en bild på ert barn.
Linnea: Haha, gud vad du är morbid.
Erika: Jag vet, men det här har jag verkligen grubblat på.
Vanessa: Det är lite som i den här filmen Vi måste tala om Kevin, har ni sett den?
Alla: Nej.
Vanessa: Det är Tilda Swinton som föder ett barn som är så där, man märker direkt att något är skumt med honom. Han har ingen empati, dödar djur och skadar sin lillasyster. Till slut bränner han ner skolan. Hon gör allt för att han ska bli normal, men allt går åt helvete.
Johanna: Gud vad deppigt!
Linnea: Just när man inte kan fatta vad det är.
Vanessa: Ja och även om ens barn är en psykopat så älskar man väl det ändå. Eller kanske inte, jag vet inte. Det är egentligen konstigt det där med att man alltid älskar sitt barn oavsett. Är det verkligen så?
Erika: Det kom ju nån Israelisk studie för några år sedan där flera kvinnor trädde fram och ångrade att de någonsin hade fött sina barn.
Linnea: Det är ju spännande för det är ju bland det mest förbjudna man någonsin kan säga som kvinna. 

Erika: Har den här boken på något sätt förändrat hur ni tänker kring moderskapet?
Vanessa: Nej för hon är inte en person som jag kan identifiera mig med. Det är bra att hon lyfter ämnet, men jag är mer tvärsäker än hon. Jag förstår grejen med boken, men samtidigt blir jag arg på henne. Varför behöver hon liksom en hel bok för att bestämma sig? Just nu säger jag nej till barn, men det kanske kan förändra sig i framtiden, men just nu tänker jag inte mer på det. Hur känner ni?
Linnea: Jag tycker inte heller att den förändrade så mycket, men det här ju något jag tänker mycket på. Jag kan känna igen mig i det här tänkandet fram och tillbaka.
Johanna: Jag känner igen mig i ältandet och tragglandet fram och tillbaka. Ibland känns det självklart att ha barn men vissa dagar tänker jag att herregud nej, det skulle kunna förstöra hela livet. Det här tror jag kommer att pågå till jag är för gammal och jag vill ju inte välja varken det ena eller det andra. Jag vet ju inte vad jag vill för att det är omöjligt att veta vad det innebär.
Linnea: Det är ju intressant det hon skriver i slutet, att nu har hon tagit sig igenom hela fertiliteten utan att komma fram till något och att nu är det för sent. Det är nog precis så det är för de som inte har bestämt sig för att försöka skaffa barn.

Johanna: Heti skriver ju om det där med själsfränder i boken, vad skulle ni välja, en själsfrände eller ett barn?
Vanessa: Både barn och själsfränder är väldigt attraktiva val. På ett sätt vill man kanske ha båda.
Erika: För mig som tror mig ha hittat min själsfrände handlar det nog mer om att jag är rädd för att ett barn skulle kunna skapa obalans och förstöra det vi har.
Vanessa: Jag känner par som har skaffat husdjur istället med både bra och dåliga resultat. Ett par har tre siameskatter istället för barn. Det är kanske inte samma sak som barn, men det är en bra kompensation.
Linnea: De blir ju som familjemedlemmar, även om man inte behöver ta det stora ansvaret som ett barn innebär.
Johanna: Det finns ju studier som visar att man aldrig är så olycklig som efter att man skaffat barn. Man blir ju aldrig lika lycklig förrän barnen flyttar ut. Det talar ju mot att det är ett bra beslut att skaffa barn om man är nöjd med sin situation som den är.
Linnea: Samtidigt är det ju fint att ha en familj. Speciellt när man blir äldre. Man är ju inte en familj på samma sätt som par om man inte har barn.
Erika: Ja och barn adderar ju till julstämning också.
Linnea: Precis!

Erika: Om ni skulle sammanfatta er och ge ett bu eller bä till den här boken?
Linnea: Jag tycker om att jag tänkte mycket när jag läste boken. Sen tyckte jag att den var lite tjatig. Jag tyckte om själva idéen och att jag har läst den.
Erika: Ett bä med reservation för min del.
Vanessa: Jag säger bä för att boken har gjort mig lite mer ödmjukt inställd till hennes sätt att tänka. Jag känner att jag förstår det bättre. Jag gillar också att det inte var en bok som jag var neutral inför.
Linnea: Det är ju en vinst att se andra perspektiv.
Johanna: Ett bä med reservation för mig också. Det är verkligen en bok som behövs och vrider på ämnet. Jag hoppas att det kommer fler!

18 december kl 18 ses vi i baren på Scandic Klara vid Hötorget för att prata om Sara Stridsbergs nya roman Kärlekens Antarktis och du är varmt välkommen att delta!

Inlagt november 12, 2018

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar