Jag blickar tillbaka och ser mig runtomkring. Det finns undantag, vackra sköra undantag. Kärleksrelationer med mer skratt och respekt än tårar och tandagnisslan. Runt undantagen hopas majoriteten. De destruktiva förhållandena. Destruktivitet i olika mått javisst, i olika perioder såklart, men ändå kärleksrelationer med mått av destruktivitet. Försöker förstå, hitta nycklarna, koderna. Som vi alla.
Tänker på männen, de goda männen, som bredvid mina kvinnor blir dåliga. Som frukt blir av för mycket stark sol. Först sötare, mjukare, godare, sen mörkare. Ruttnande.
Tänker att det inte kan vara deras fel, de här männen som vi blir kära i. För vilka är vi då? Mina tankar är nu och alltid såklart mina kvinnors försvarare, så de kan inte betraktas som tillförlitliga i sin analys. Men jag låter dem gå på. Tänker att om det inte är så att männen är onda, varför mörknar de så i mina kvinnor ljus? Så pass att de tillslut försöker släcka det för att överleva.
Kan det vara så att de föds in i att vara överordnad för att sedan försöka omfamna att alla är lika? Kan det vara så att de uppfostras i att kunna äga en kvinna och sedan försöker lära sig att inte vilja äga en annan människa? Kan det vara så att de växer upp med förväntan att vara den starke men sedan inser sin förtvivlade mänsklighet? Kan det vara så att de som pojkar ser män objektifiera för att sedan försöka dekonstruera tusentals iakttagelser för att kunna subjektifiera? Kan det vara så att de känner sig fångna i rollen som man, den otillräcklige?
Ingen ansvarsbörda lättas här. Men om mina tankar till soldater har något vett kan vi veta detta. Feminismen måste befria våra män fångna i sin ofrivilliga otillräcklighet.