Vi går Under Ytan med Jenny Offills längtan

Vår jakt på känslorna inuti de skapande människorna går vidare i vår intervjuserie Under Ytan; en människa om en känsla.

Det ska sägas redan från början, att jag går till intervjun med författaren Jenny Offill som ett fan. Jag fullkomligt vräkte i mig hennes bok Avd. för grubblerier, salig för varje rad, och minst lika indragen i mellanrummen mellan raderna. Men jag är inte den enda. New York Times utsåg den till en av årets tio bästa böcker 2014, när den kom ut hemlandet USA. Vi har bestämt på förhand att vi ska prata om känslan frustration, men när jag lyssnar på vårt samtal i efterhand förstår jag snabbt att det egentligen handlar om känslan längtan. Frustrationen är ett resultat av flera urströmmar av längtan som korsas och krockar.

Har frustrationen en huvudroll i ditt liv?
Under många många år kände jag en enorm frustration kring mitt skrivande, eller kring mitt förlorade skrivande. Jag undrade om jag någonsin skulle hitta tillbaka till det skrivande som en gång var jag. För mig hänger denna frustration samman med familjelivets påverkan på livet, vad som händer med tiden när du blir mamma: tiden krymper. Ditt “konstnärsmonster” hamnar i kläm.

Men trots det skulle jag ändå säga att frustrationen snarare har en biroll än en huvudroll i mitt liv.

Vilka känslor innehar huvudrollerna?
Längtan och ensamhet, eller känslan av ensamheten i ständig längtan.

Det är också dessa känslor som driver boken om Hustrun (Avd. för grubblerier) framåt. Längtan efter att vara en god mor, längtan efter att göra den bästa konst hon kan, konflikten däremellan. Melankolin hon känner när hon tänker på hur hon ska göra för att komma ur ensamheten hon alltid känt. Känslan av att inte höra hemma i den här världen. Insikten om att hon med barnet i sitt liv inte längre har ett val, hon måste stanna i världen oavsett var hennes känslor tar henne; “det finstilta på födelseattesten” som jag uttrycker det i boken.

Innan vi träffades var känslan frustration mest på tapeten, tror du att längtan och ensamheten kommer fram som frustration för att du använder så mycket humor när du skriver?
Ja, det tror jag absolut. Hustrun kan inte nöja sig med omgivningens reaktioner på hennes känslor: du borde tänka såhär, du måste göra si eller så, om du bara började med yoga… När man som människa bär på djup längtan eller omslutande ensamhet blir dessa banala “råd” absurd humor. Det har jag försökt fånga i boken, som till exempel den eviga referensen till yogan som svaret på livets alla svårigheter.

Alla säger jämt att jag borde börja med yoga. Jag provade en gång på stället här nere på gatan. Det enda jag gillade var i slutet, när ledaren la en filt över en och man fick låtsas att man var död i tio minuter.

Hur känns längtan, rent fysiskt, för dig?
Som en stramhet i halsen, en tyngd på bröstet.

Att vara skrivande är att vara längtande tänker jag, att vara människa är också att vara längtande. Det känns i mig som att “om jag bara kunde tänka mig fram till de tillstånd jag längtar efter”, vare sig det är kontakten med ditt barn eller din man, eller de där orden som beskriver exakt det du vill säga med det du skriver. Det är en känsla av nästan, nästan…

Det finns en gammal haiku av Kobayashi Issa som lyder:
The world of dew,
is the world of dew.
And yet, and yet —

Så känner jag. Och den känslan tog jag med mig in i Avd. för grubblerier.

Hur tar det sig uttryck?
Jag har tänkt mig boken som livet är, som emotionella serpentinvägar. En oförutsägbar blandning av alltifrån det sorgsna, sublima och vackra, sida vid sida med famljelivets vardagsspektra av känslor, till det råa mörkret i svek.

Jag dras till Buddismens syn på känslor som ett continuum, där hela spektrat behövs. Där alla känslor är viktiga.

I mitt skrivande springer nyfikenheten och ångesten sida vid sida. Trivia och transendens ges samma betydelse.

Du nämnde sveket, som boken handlar om. Otroheten. Jag såg Beyonces VMA-uppträdande på vägen hit och tänkte på hur lika narrativen är i Lemonade och Avd. för grubblerier: Hustrun stannar också tillslut. Varför tror du att jag som läsare (och Beyonce-fan) känner en frustration kring det?
Det är intressant det där med hur läsare dömer karaktärer i böcker, har åsikter om hur de borde handla. Jag tror, i det här fallet, att kvinnor som vill att andra kvinnor ska lämna, reagerar så som en del av ett narrativ vi är vana vid. Att antingen fortsätter en relation vara hel, eller så går den sönder och fortsätter vara trasig. Men jag tror också att det handlar om emotionellt självförsvar, en underliggande reaktion som utbrister “det där skulle aldrig hända mig”, “jag skulle aldrig tillåta mig vara så sårbar, bli så sårad”, du skyddar dig själv genom att tänka “jag skulle lämna”?

Ger svek samma effekter som sorg tror du?
Ja, svek är en sorg. Du förlorar inte personen men du förlorar din idé om personen, om er samhörighet. Du tvingas sörja förlusten av livet som var.

När jag gav mig på att skriva om otrohet, som det skrivits så otroligt mycket om, bar jag med mig ett citat av Katherine Anne Porter: “Physical infidelity is the signal, the notice given, that all fidelities are undermined.” Det gjorde sveket större än otroheten, ledde mig i hur jag betraktade det.

Jag som upplevt döden på nära håll, har reflekterat mycket kring gåvorna som döden ger; klarheten, intensiteten, livslusten. Om svek är sorg, ser du att svek också kan ge gåvor? Skaparkraft?
Ja! I min bok ser Hustrun mil och åter mil i den klarhet sveket givit. Många av oss är sömngångare en majoritet av tiden. När en kraftfull förlust sker, vaknar vi. Då plötsligt är allt intressant, intensivt, då är du vaken.

Det är som en hemlighet som bara de som är äldre, de som känner att livet börjar sluta sig, eller de som förlorat tidigt, är invigda i. De som korsat den gränsen, till intensiteten, de känner igen varandra, de vet.

Som Theodore Roethke säger; In a dark time the eye starts to see.