Bakom kulisserna med Cebratrack

Inlagt i Bakom kulisserna inom Musiken

Bakom kulisserna med Cebratrack, låtskrivare och musikproducent, och skapandet av kommersiell musik med konstnärlig integritet

Våra blickar möts när vi båda står lutade över vinglaset och lyssnar på övertoner. Vi befinner oss i Soundtrade Studios, eller ”Ettan” som vi elever på SAE kallar den. I inspelningsrummet har vi mickat upp ett halvfullt vinglas med ett stereopar krispiga B&K 4011 i XY. Vi slås båda av ett ovanförperspektiv och känner hur pretentiöst och/eller internnördigt det hade kunnat se ut utifrån.

Jag går in i kontrollrummet, och Cebratrack – även känd som min klasskompis Erica – sätter sig tillrätta med vinglaset. Var detta ska sluta, eller hur det hade kunnat uppfattas, tänker jag inte längre på. Det enda som spelar någon roll är att hon låter alla toner ringa ut och att det inte distar.

När Erica börjar fnissa av självmedvetenhet skakar jag varnande på huvudet på andra sidan fönstret. Det här är bra! vill jag förmedla. Vi har kommit överens om ett teckenspråk för långa respektive korta toner och kör några tagningar. I pausen upptäcker jag en plastburk med mina syskonbarns Mariekex. Erica liksom spritter till.

Vid tre tillfällen kommer jag att vara med och spela in Mariekex-tuggande, klirrande champagneglas, kluckande vatten och mullrande ugnsplåt.

”Men du, kan vi inte spela in när jag tuggar på kex?”, frågar hon med den entusiasm jag har lärt mig att fascineras av.

”Jo, det är klart vi kan. Men ät inte upp alla då!”

Vid tre tillfällen kommer jag att vara med och spela in Mariekex-tugg, klirrande champagneglas, kluckande vatten och mullrande ugnsplåt. Det som är på gång är Ericas slutprojekt. Hon testar att spela in en EP med okonventionella ljud för att se om det kan vara kommersiellt gångbart. En månad efter min senaste inspelning med henne ringer jag upp för att se hur det har gått. Hon berättar att hon skickade ut en enkät tillsammans med demon till en testgrupp. Snabbt kommer vi in på konflikten i projektet:

”Det är intressant det här med hur mycket man ska lyssna på andras åsikter. På ett sätt försöker jag hitta mitt eget uttryck, men det blir lite motsägelsefullt att försöka göra det i samband med att fråga efter ett ’framgångsrecept’ för musik. Det känns beräknande att tänka ’nu ska jag sitta och göra en hit’. Men jag behöver prova att närma mig det kalkylerande för att lära mig att styra resultatet. Om inte annat för klyschan ’du lär dig för att sedan kunna skita i det’”, säger Erica.

Jag frågar om det finns något som hon tycker är rätt eller fel rent musikaliskt. Jag tänker på min egen föreställning om att toner inte får klinga falskt ihop.

”Jämför med en klassisk poplåt. I den verkligheten är allt behagligt och skönt. Skulle man byta takt eller tonart där skulle det kännas fel. Men i till exempel Björks musik kan allt möjligt hända.”

”I en av de bästa låtarna jag själv tycker att jag har gjort, sjunger jag i en annan tonart än melodin”, säger Erica och menar att uppfattning beror på vilka premisser man lyssnar med.

”Om man redan i anslaget antytt att något oväntat kommer att hända, släpps förväntningarna på det förväntade. Jämför med en klassisk poplåt. I den verkligheten är allt behagligt och skönt. Skulle man byta takt eller tonart där skulle det kännas fel. Men i till exempel Björks musik kan allt möjligt hända.”

Jag tänker att min föreställning om behagliga toner nog är rätt traditionell. Vi kommer in på ljuden igen och jag frågar Erica hur hon har behandlat materialet vi spelade in.

”Flera av ljuden har jag dragit in i en sampler. De blir då i MIDI-format. Då kan man till exempel använda en arpeggiator på det” berättar hon och nynnar en upphackad trudelutt.

”Mycket pitchande också. Jag har använt stäm-pluginen i Logic för att se vilken pitch det inspelade ljudet har. Jag tror att det var du som visade mig den?”

Jag har tyvärr inget sådant minne och bestämmer mig för att inte ta åt mig äran för upptäckten av detta vettiga verktyg. Logic (och andra musikprogram) är fulla av dem. I en sampler kan man lägga in ljud och spela dem som på ett keyboard, i pitchverktyget kan man ändra tonhöjd på ett ljud och med en inbyggd stämapparat kan man kolla vilken tonart ett ljud ligger i. Väldigt användbart när man spelar på ”instrument” som inte är instrument, utan exempelvis ett glas.

Erica fortsätter, apropå pitch, med att en nackdel med att bryta mot regler är att man kan bli lite döv för dem. Om man är van vid att sjunga inom parallelltonarter, blir det svårt med något som faktiskt ska ligga på grundtonarten. Ett problem jag själv uppenbarligen inte stöter på på grund av mitt konventionella musiköra.

Jag funderar på hur jag ska formulera nästa fråga. Jag tyckte att det var fantastiskt roligt att spela in ljuden, och kanske är det en fråga lika överflödig som varför musik finns, men… Varför denna långa väg till material?

 ”… i och med att jag använder kextuggande blir det lite, lite annorlunda.”

”Projektet handlar inte bara om att undersöka kommersiell gångbarhet och komma fram till något vetenskapligt. Jag har mest gjort det här för att få till något som är kul att göra själv. Men något jag kom på när jag själv frågade mig varför jag gick igenom besväret, till exempel varför lägga sju timmar på att spela in olika perkussiva (slagverks-) ljud när det finns ett trumset, är att jag gärna lägger ner den här extratiden för att hitta de här speciella ljuden. Jag skulle kunna ta en vanlig hi-hat, men i och med att jag använder kextuggande blir det lite, lite annorlunda. Och det kan vara det som gör mitt sound. Det låter inte exakt som alla andra hi-hats. Det låter kanske egoistiskt, men det finns något tillfredsställande i att veta att ingen annan har precis samma hi-hat som mig.”

”Och så är det analogt också” tillägger jag nöjt.

Vi pratar i drygt en timme. Erica gör det tydligt att hon inte vill framstå som ”svår”.

”Jag är priviligerad. Jag har tid att lalla på med något som egentligen är helt sjukt”, säger hon.

Jag förstår hennes tankesätt, men tycker samtidigt att hon har en så genuin skaparglädje att det inte kan bli skitnödigt. Jag är i alla fall väldigt, väldigt nyfiken på att höra slutresultatet och jag ser mig sannerligen inte som en ”svår” lyssnare med min förkärlek för taktfasta, matchande toner.

Caroline är ljudtekniker, student och skribent.

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar