Omar S på Under Bron

Konsert (dj-set): Omar S
Var: Under Bron, Stockholm

Jag tar några snabba steg uppför den lätt upplysta trappan. När jag är längst upp hör jag basens pulserande bakom den stängda dörren som separerar trappens avsats från lokalen. Jag känner hur det börjar spritta i hela mig av iver och upphetsning. Jag utbyter några hastiga och menade blickar med mina vänner, tar ett djupt andetag och öppnar sedan dörren.

När jag kommer in i lokalen möts jag av ett kompakt hav av människor som badar i en lätt strimma rök. Det är så mörkt och rökigt och trångt att det nästan inte går att urskilja unika personer i den täta massan. Jag känner hur mitt hjärta tar ett skutt av all den förväntan som den efter musiken svajande människomassan i symbios med den mörka, intima och rökiga lokalen skapar inom mig. Av alla kvällar som jag spenderat här på Under Brons nedre våning har jag aldrig sett så mycket folk, så mycket energi, så mycket förväntan. När jag och mina vänner letar oss bort mot baren känner jag hur det nästan ligger något magiskt i luften. Det är en stämning som jag kan känna, förnimma, men inte kan beskriva. Det är som att Stockholm kommit samman för att uppleva den här kvällen tillsammans, för att skapa ett oförglömligt minne genom denna gemenskap.

Vi ler mot varandra och nickar förstående. De verkar vara lika ivriga som vi.

Det hela börjar bra. I kön till baren pratar vi med en annan grupp ivriga besökare med vilka vi några minuter senare delar kvällens första runda shots. Vi ler mot varandra och nickar förstående. De verkar vara lika ivriga som vi. Efter några minuters diskussion kring våra förväntningar tar vi oss, men väl avlagda slalomrörelser, genom den täta människomassan, bort mot några vänner på andra sidan av lokalen.

02:00. Då börjar han. Legenden. Detroit-sonen. Omar S. En av de största profilerna inom Detroit Technon, en genre som har varit så inflytelserik för mycket av den elektroniska musik vi hör dagligen. När han tidigt under sitt set spelar en av sina egna låtar, ”Thank U 4 Letting Me Be Myself”, en av mina personliga favoriter, känner jag hur jag inte kan hålla mig längre. Jag formar händerna i en strut och vrålar ut all den extas som bubblat inom mig ända sen jag kom i lokalen. Det här är inte likt mig. Men istället för att känna mig generad, som jag kanske annars skulle ha gjort, blir jag bara ännu mer upprymd. Jag känner hur ett stort leende har formats på mina läppar. Smått självmedveten slår jag ändå ett öga runt mig men möts bara av idel leenden och glada miner. Någon nickar förstående. Jag känner mig tacksam. Tacksam för att, likt vad Omars låttitel förmedlar, kunna vara mig själv, för kunna släppa loss utan att bli dömd eller skrattad åt. Sådan är stämningen den här kvällen, sådan är gemenskapen, sådan är värmen.

När Omar några minuter senare mixar in en riktig Acid house-klassiker, en sådan där låt som alltid går hem, vidgas leendena i lokalen till bristningsgränsen och det känns om att taket håller på att brista av all den energi som samlats i det nu nästan helt svarta och rökfyllda rummet. Själv blir jag nästan rörd till tårar och beslutar mig för att tillsammans med några vänner ta en paus i rökrutan utanför. På vägen dit värms jag av andra besökares leenden och omfamnar ett par bekanta som jag inte hunnit hälsa på. De är också nära bristningsgränsen, nära en total extas. Några väljer att följa med ut i den tidiga morgontimmens svalka.

Väl ute tar det några minuter att samla mig. Jag måste ta några djupa andetag innan jag kan prata med mina vänner, som varit mitt uppe i en diskussion sedan vi kom ut. Vi är överens om att kvällen varit över all förväntan såhär långt, och att den nästan överfyllda lokalen inte varit ett problem utan snarare bidragit till den enorma gemenskap och värme som vi alla känt. Men det är trots allt skönt att komma ut ifrån den mörka och svettiga lokalen, tänker jag. Jag behöver ett break, en paus för att samla mig, för att kunna klara resten av kvällen. Det är så många känslor och intryck att ta in, att smälta. Jag kan inte riktigt sätta ord på dem, kan inte riktigt placera dem. Det enda jag vet är att jag fortfarande står och småler i smyg. Det är väl viktigaste tänker jag medan vi tar en sista klunk öl, mina vänner fimpar sina cigaretter och vi åter äntrar virrvarret av dans, rök, svett och dunkande bas.

Under den sista halvtimmen är det bara jag kvar från den grupp jag kom dit med. Men det är helt okej. Jag känner mig kanske mer hemma än under hela kvällen, som en del av en familj. En familj som likt mig själv samlats för att uppleva den fantastiska gemenskap som en sådan här musikupplevelse kan skapa. Från min position längre bak i lokalen rör jag mig nu sakta fram mot DJ-båset där Omar ända sedan kl. 02 mixat tidlösa klassiker med mer okända, men ack så spännande överraskningar. Jag befinner mig nu nästan längst fram. Volymen är hög och basen dunkande, men på ett angenämt sätt. När tonerna passerar min trumhinna för att bilda de sensoriska intryck som under hela kvällen fått det att pirra sådär härligt i kroppen, är med en smekning. En len och angenäm smekning. Jag får syn på en kompis en bit bort och ger honom en stor omfamning, utbyter några snabba ord, innan vi båda, svettiga och glada, åter riktar vår uppmärksamhet på mot Omar och musiken.

Den sista stunden dansar vi som i trans. Jag ser mig omkring. Det är ingen som säger någonting. De flesta dansar som trollbundna av musiken. Några har stängt ögonen i vad som verkar vara total njutning. Andra klappar händerna i takt med musiken för att visa sin uppskattning. Och så plötsligt, 04:55, tänds ljuset i lokalen. Något som vanligtvis skulle få mig att känna mig smått obekväm. Men inte den här gången. Jag ser mig åter omkring. Svettiga pannor och breda leenden bildar en förvånansvärt vacker harmoni med ljusets skärpa, och jag känner återigen hur det ligger något magiskt i luften. Jag fäster blicken på Omar. När han med till synes orubblig koncentration mixat in nattens sista låt släpper han taget. Ett enormt leende brister ut på hans läppar när han, under vad som verkar vara flera minuter, möts av mina och mina meddansares sjungande applåder. Vi är inte lika många kvar i lokalen som när jag anlände några timmar tidigare, men ändå lyckas vi producera ovation som får det att skälva i golvet. I alla fall känns det så.

Jag brister åter ut i ett stort leende när jag kramar om några bekanta som dansat en bit bort. Vi utbyter några snabba ord och konstaterar, nästan i munnen på varandra, att det är det här musiken handlar om, att det är sådana här upplevelser, sådana här känsloladdade och nästan intill magiska upplevelser, som får oss att fortsätta gå ut och dansa, vecka ut och vecka in. En sak är vi dock överens om: det kommer dröja ett tag innan en kväll trumfar det som vi, med vår gemenskap, tillsammans med Omar S och hans fantastiska musikval och energi, lyckats skapa. Och jag känner mig så tacksam för denna gemenskap, och den glädje och värme jag fått uppleva, och inte minst för att jag fått vara mig själv. Innan jag lämnar lokalen riktar jag blicken mot Omar i DJ-båset och ler inombords när jag formar orden ”Thank U 4 Letting Me Be Myself, Omar” i huvudet och nickar lätt mot honom. Tack för att jag fick vara mig själv, Omar. Tack!

Inlagt januari 24, 2018 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar