Jules Kielmann känner in poesimässan 2016

Ihjälkramade kattungar och någon bad om tydlighet –  Jules Kielmanns reaktion från poesimässans lördagsprogram.

I mars gick Stadsbibliotekets årliga poesimässa av stapeln. Under fredagen och lördagen samlades poeter, förlag, kulturtanter, hipsters, skrivande, läsande och random biblioteksanvändare i Stadsbibliotekets ekande hall för att dela upplevelsen av lyrik. Och det fanns en hel del spännande att uppleva. Här kommer min reaktion från lördagen.

(OBS: Några äldre män läste också, jag tar mig friheten att hoppa över dem här med tanke på hur makten/rösterna är fördelade i medielandskapet/Sveriges Författarförbund/samhället osv).

Dagen började med Kashayar Naderehvandi som läste ur sin diktsamling Allting glittrar och ingenting tar slut (Norstedts, 2016). Fett fina texter som lästes minst lika fint, de liksom ekade under stadsbibliotekets höga tak. Väldigt avskalat, rent språk, typ ”döda träd med rötter som frusit bort för länge sedan” (den raden minns jag särskilt väl). Texternas röst är ett jag som riktar sig mot ett du, dikterna kretsar kring relationen mellan dessa två, känsla av alienation (jaget som en prick i massan, universumet), om döden, barndom, kroppen, natur och språket. Återkommande motiv är vinter/snö, träd, mörker, barn och olika djur. Läsningen påminde lite om Athena Farrokhzads Vitsvit. Jag gillade den mycket.

Sedan läste Elis Burrau ur sin debutdiktsamling Och vi fortsatte att göra någonting rörande (CLP Works) som hade releasefest samma kväll). Bokens titel blev till via en facebook-generator av Elis samlade statusar. I diktsamlingen använder sig Elis av ett du-perspektiv på liknande sätt som Kashayar Naderehvandi. Det verkade vara ganska inne bland många av de yngre poeterna som läste den dagen. I samtalet med Martina Lowden berättade Elis om hur mycket Kent hade påverkat honom – han använde sig av samma klyschor som bandet – samt om ironin som liknade en ”ihjälkramad kattunge” i Elis knä. Oklart vad dikterna handlade om. Det fanns något slags barnperspektiv ibland, en rastlöshet och naivitet, kombinerat med ett abstrakt språk, rytmiserad, ibland rimmande, som verkade stå för sig självt.

OEI editörs antologi Det fanns flera vi och någon bad om tydlighet (13 x 84+ = ?). Här var det en av redaktörerna som presenterade boken genom att läsa upp teoretiska reflexioner och svåra ord ur inledningen till antologin, som tyvärr gjorde mig snarare trött än nyfiken.

Så till några starka känsloreaktioner:
Brombergs senaste nummer av antologin Blå Blixt (2015). Bland annat läste Sami Hatira dikter om ett jag och ett du som bland annat befinner sig på psykakuten. Dikterna handlar om arbetarklass, om en pappa som sliter ut sig på sitt jobb, om Det Riktiga Livet utanför den intellektuella medelklassens finrum och poesiläsningar på huvudstadens bibliotek en lördag eftermiddag. Fantastisk krock som gav hela poesimässan lite perspektiv. Sami Hatira minns jag även från förra årets poesimässa som en stark och tydlig röst med ett poetiskt språk. Det var allmänt fint.

Tyvärr hann jag inte lyssna när antologin Om detta sjunger vi inte ensamma (ETC 2016) presenterades, men köpte den vid förlagets bokbord på plats. Jag hade redan rätt höga förväntningar på just denna antologi, eftersom den har ett brännande politiskt tema och är angelägen bara för det, men är dessutom full av en massa både kända namn (bl.a. Sara Abdollahi, Athena Farrokhzad, Kristian Lundberg, Jenny Wrangborg, Johannes Anyuru, och mindre publicerade poeter och kollektiv som Felicia Mulinari & Erland Edberg, Ce(s)ur), som gjorde mig nyfiken. Jag blev inte besviken. Rasism, flyktingars bemötande i Sveriges isiga politiska klimat träffar på högljudda heta röster av ilska, desperation och vilja till förändring och poetiskt motstånd som inte vill stanna i orden. Om detta sjunger vi inte ensamma är helt klart en av de senaste årens viktigaste diktsamlingar för mig.

Till slut läste Theodor Hildeman Togner ur sin hyllade debutdiktsamling Ut (Lesbisk Pocket, 2015), den var helt fantastisk. Mest en poetisk dialog mellan en röst (jag tolkade den som en psykolog/läkare under en könsutredning) med ett jag om blommor, flickor, kroppar och begär, den var spännande och smärtsamt och annorlunda. ”flickorna, de var … olika försök”. Väldigt fin läsning också, rytmisk, Theodor utnyttjade rummets eko perfekt. Det blev en magisk avslutning av en ordrik dag.

Skrivet av
Följ Gäst
Stämning
Dela:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar