Vi går Under Ytan med Elis Burraus prestationsångest

Min vän Amat Levin var den som först tipsade mig om att läsa Elis Burrau, en poet från Stockholm född 1992. Min första interaktion med honom var hans instagram, min andra hans twitter:

 ”jag får dåligt samvete om jag inte svarar snabbt och smart i alla chattfönster, får ni också det?”

Min tredje hans hemsida där jag förstod att hans kommande diktsamling bär namnet och vi fortsatte göra något rörande (CLP Works). Jag sögs direkt in i hans ordkonst och blev väldigt glad när han svarade att vi gärna fick publicera (tidigare outgiven) poesi av honom hos oss här på Below Beneath.

När jag frågade vilken känsla han skulle vilja gå Under Ytan med valde han prestationsångest.

Ett samtal om prestationsångest mellan Elis Burrau och Linda Waxin, den 29e februari på Miss Clara på Sveavägen i Stockholm.

När kände du prestationsångest senast?
Det var när jag gick hit, inför den här intervjun. Jag har varit nervös hela morgonen, hehe, men det är väl en mer eller mindre konstant känsla, en oro, som uppenbarar sig varje gång jag typ kollar mejlen eller behöver göra något som är sammankopplat med prestation.

Hur känns det då, med mejlen?
Alltså det är ju inte alla mejl, utan vissa. Det handlar väl främst om jobbrelaterade mejl och då kommer ångesten redan när jag läser ämnesraden. Det är en fysisk känsla som biter till i skallen, i bröstet… Då känner jag att jag måste vänta några minuter, hämta andan. Även när jag förstår att det kommer vara något bra kan jag känna så. Och så tillslut öppnar jag mejlet för att jag måste. Men det är skitjobbigt, eller det kanske är en överdrift, men känslan som uppstår av förväntningarna man måste leva upp till kan vara skitjobbig.

unnamed-8

foto: Andreas Bertman

Vad kommer den känslan ifrån tror du?
Prestationsångest grundar sig alltid i en rädsla för att människor ska bli besvikna eller arga på en tror jag. Det är där ångesten ligger och lurar, i fruktan för att bli avslöjad som en bluff. Att någon annan ska komma på att man egentligen inte är duktig.

Man behöver hela tiden rättfärdiga sitt eget konstnärskap inför sig själv.

Du ser glad ut trots att du pratar om en känsla som är tärande. Vad tänker du?
Jag har en väldigt dubbel, delad känsla inför prestationsångest. Det är allvarligt, borde få vara allvarligt. Men samtidigt känns det som att jag koketterar med en liten töntig neuros.

Jag tycker att prestationsångest är allvarlig när den tar bort lusten. Är det så för dig?
Inför vissa texter är det så, i vissa stunder, men i skrivandet som helhet förtar inte ångesten lusten.

Så prestationsångesten äger inte dig?
Nej. Jag kan alltid öppna ett nytt dokument och då känns det bättre igen.

Prestationsångest är ju en mild variant av psykisk ohälsa, det kan kännas märkligt att ta den på för stort allvar när den känns ytterst mänsklig, något som alla behöver deala med, men kanske vissa mer, andra mindre, exempelvis de som sysslar med yrken som är prestationsbaserade. Och då kanske man kan ta prestationsångesten som ett helt okej minus om man nu ändå får ha privilegiet att prestera?

Varför känner du en sådan dubbelhet?
Det är något med ordet prestationsångest som gör att det är både allvarligt och inte allvarligt. I den bästa av världar borde ingen ha prestationsångest, men samtidigt känns det som en empatisk grej att ha. Jag önskar att jag inte kände prestationsångest, men samtidigt vet jag med mig att jag tycker att det är konstigt med människor som inte gör det. Jag tycker att det är töntigt att säga att prestationsångest är bra, men jag säger samtidigt typ det. Och den är väl bra på det sättet att man faktiskt reflekterar över sina prestationer? Men det man gör är väl aldrig riktigt genialt och smärtpunkten ligger väl just i det, att man alltid känner att man skulle ha kunnat presterat bättre, kanske.

Jag tror det handlar om att i min värld har konstnärer, som inte har jobbrelaterad prestationsångest, hybris.

Och jag kan i och för sig gilla folk som bara kör, men däremot känns hela manliga genikulten à la Knausgård – eller han har ju asmycket prestationsångest i och för sig, jag kanske borde säga typ Stig Larsson eller nån – den genikulten känns så förlegad. Men kommer det annan typ av person är jag all for it.

Det låter som att du är väldigt självmedveten som vit man? Är det också prestationsångest?

Haha, kanske det. Alla vita män borde tänka på men inte tjata om det. Jag tänker mycket generellt på vilken plats jag tar, att jag i vissa rum borde backa och lämna utrymme. Det är inte så att jag censurerar mig själv, men jag tänker hela tiden varför är den här texten relevant? Text får konsekvenser, jag försöker förhålla mig till både ansvar och frihet. Speciellt nu med tillgång till egna plattformar. Det blir väldigt direkt från text till läsare, då behöver jag påminna mig själv om eftertanke och inte skicka ut text för textens skull. Inte spamma Internet.

Och självmedvetenheten, ja du… Den kan jag känna äckel inför. Samtidigt som den konst och poesi jag gillar ofta är av självmedveten natur.

Vad tycker du om?
Jag är rastlös som både läsare och kulturkonsument. Jag läser fler saker samtidigt, har svårt med koncentrationen Jag läser en bok, twittrar, gör tusen saker samtidigt. Därför tycker jag om poesi som tar genvägen in till hjärtat.

Hur gör du för att hantera prestationsångesten?
För mig är det viktigt att hitta allianser med andra som jobbar med poesi och skriver, som man kan ha en dialog med om poesi och politik. Då har jag något, eller några, att falla tillbaka på om jag skulle få en dålig recension, eller skit för att jag spammar internet…

Vad tror du att din prestationsångest kommer ur?
När jag gick på högstadiet spelade jag fotboll, då upplevde jag en typ av prestationsångest. Mer konkret än den jag känner nu. Vi tränade, spelade match, förlorade eller vann. Det var inte en prestationsångest som följde med mig av planen. Men precis innan gymnasiet blev jag sjuk, en form av barncancer som jag fick sent. Det gjorde att jag inte kunde idrotta. I den nya ensamheten, eller i det nya utrymmet för tänkande, hittade jag läsandet och skrivandet. Det ledde mig till nya typer av sammanhang och det uppstod ett behov att bevisa något i de här nya kretsarna; avkoda och erövra den här nya världen. Sen kom det konkreta erkännandet: efter två års nekande kom jag in på författarskolan på Biskops Arnö. Man kanske kan fnysa åt att jag kände att jag behövde den institutionen, men för mig var det viktigt.

Vad tror du att det är som gör att vissa söker en andra eller tredje gång, medan andra ger upp?
För mig var det så tydligt inuti. Jag hade hittat skrivandet, det var det jag ville göra, det jag skulle göra, det jag ska göra.

Att vara i skrivandet och läsandet är så fantastiskt. Hur mycket jag än tvivlar på andra saker tvivlar jag aldrig på att jag ska skriva. Fler borde få upptäcka hur fett poesi kan vara, både att läsa och att skriva. Det finns där som en ständig tillflyktsort, där jag förhandlar med mig själv och världen, där jag tillskansar mig en tillfällig kontroll över världen.

Vilken är motsatskänslan till prestationsångest?
Hybris. Eller nej förresten, att vara total jävla tillfreds med något man gjort. Tyvärr håller den känslan i sig mycket kortare än prestationsångesten, för så ironiskt är livet.

Men så ibland händer det när man skriver. Och de stunderna, de häftiga stunderna, är en av anledningarna till att man fortsätter skriva.

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar