Vi nästlar in oss i Edith Södergran

Ett Verk av Linda inom Poesin

Utdrag ur Undret, Edith Södergran

(kommentarer i kursivt av Linda Waxin)

 

Flickan:

Jag blev så glad, då jag såg dig syster, o syster,

jag blev så glad, att någon fanns i skogen,

än spefulla ekon och lurande troll.

(så glad syster)

Du gick helt långsamt, jag skyndade efter dig

att hinna upp dig, som hade jag något att berätta dig.

Dyster och sträng den svart nunnedräkten är.

allvaret blickar ur de mörka vecken,

men kär och förtrogen är den och underbart tröstande

för hjärtan som bär på hemliga sorger.

Ack syster, syster, härlig är den sammetsgröna skogen,

men denna vår är ingen vår för mig (eller?).

Ty den (de) jag älskade (trodde att, ville att, kanske att) har gjort mig orätt (har gjort mig orätt).

Han tog min kärlek med list som en bedragare

för sin låga och oädla fåfängas skull,

och lämnade mig ensam i sorg (över världens struktur) och blygsel (nej nej fuckin oförtjänt skam) i kallt förakt (intentionen värmer icke handlingen varm, inte heller det ena eller andra).

Tungt har mitt hjärta varit hela tiden (en gång var jag barn),

att solen icke värmt mig.

Nu har jag drömt två nätter å rad

att jag var glad och bar en kniv i min hand,

en blodig kniv, och mitt hjärta var lätt som en fågel.

Drömmar betyda intet, men jag undrar om jag skall se detsamma en gång till.

(gillar att vara glad)

Nunnan:

Nu är den heliga lövsprickningstiden

då jorden är full av änglar,

den som lyssnar, skall ständigt hör vinglag i luften (*lyssnar*).

Flickan:

Hade jag aldrig öppnat mina ögon!! (vem vore jag mot mitt liv med slutna ögon säg?)

jag såg det åter… det jag sett i drömmen…

dock var det tusen gånger olycksdigrare att se

här på det heliga altaret (vad är heligt nu?).

Nunnan:

Vi äro icke mogna för paradiset: (jo?)

de rena själarna skola kastas i elden och börja brinna (va?).

Förkrympta äro alla hjärtan som icke blomma fritt (onekligen).

Försiktiga äro våra själar i sina vita skrudar (visserligen).

Det finns alltför många i världen

som tåla kallas fega (ja).

Men lyckliga äro de själar

på vilka det onda förlorat sin största insats:

(ja) (ja?) (ja!)

Stämning
Dela:
Inlagt april 3, 2016 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar