10 kilometer, Kassandra Smith 2015
Må solen bränna oss ödmjuka inför ödets skrik.
Må våra trumhinnor och näsvingar, hud, hår, slitas
mellan fingrar och längtande naglar. ”Jag vet.
Seperationen vaggar illvilligt fram och tillbaka i tanken
och kittlar trängtan med en sällan skådad kraft.
Må allt det skjuta upp som bör skjuta upp.
Må frukten falla tung.
Må det så bli.
Må blommor skakat vakna och darra på bara grenar.
Må lukten, tung av mened och sömn, påminna oss
för all framtid om just oss.
Tidsrymden sedan dina steg lämnade mina revbens
golvplankor är längre än alla ord jag kan.
Fast var det alldeles nyss.
Kanske var det alldeles nu?
Vi vet.
Vi känner till detta bördiga och lagom blöta.
Vi blickar ner och vi skäms.
Vi har gjort det så svårt ändå.