Utställning: Like a Prayer, Aether och Einstein samt The nature of Particles på Magasin III
Pågår: Fram till och med den 5 juni 2016
Magasin III är en privat institution som ligger i Frihamnen i Stockholm. Konsthallen är öppen för allmänheten och fokuserar på samtida konst, både nationell och internationell. Vår konstskribent Anna Barkne har besökt Magasin III i slutfasen av utställningsperioden för de tre parallellt pågående utställningar som visas fram till och med söndag 5 juni.
Häromdagen var jag på Magasin III i Frihamnen och gick igenom utställningarna Like a Prayer, Aether och Einstein och The nature of Particles. Känslorna som uppfyllde mig när jag gick hem från de maffiga lokalerna var glädje och överraskning. Utställningarna var genomarbetade och genomtänka, fyllda med svart humor. Särskilt tydlig var den svarta humorn i utställningen The nature of Particles, där samtidskonstnärerna Jake och Dinos Chapman möter den spanske, tidiga 1800-talskonstnären Francisco Goya.
Svart humor är en personlig favorit. Den framkallar en känsla av eftertänksamhet, samtidigt som allvaret blir så påtagligt att enda utvägen, i alla fall i mitt fall, är skrattet. När saker och ting är allvarliga och betungande kan ett skratt hjälpa; utgångspunkten är seriös samtidigt som humorn är extremt närvarande. Jake och Dinos Chapman hanterar mänsklighetens varande på ett sätt som berörde mig, det skapade både tanke och eftertanke.
Jag blev full av beundran för den hantverksmässiga skickligheten, särskilt den målade bronsskulpturen The Nature of Particles (2011). Även modet imponerade. Jag brast ut i ännu ett skratt när jag steg in i verket Kino Club (2013) och möttes av fem Ku Klux Klan-figurer som satt och tittande på korta filmer om livets förgänglighet, eller rättare sagt Chapman-brödernas tolkning av en människas tillbakablick på livet i dödsögonblicket. En bisarr och skrämmande syn som gav en känsla av skräckblandad förtjusning. Chapman-bröderna visar helt enkelt på mod när de tar sig an ett så tungt men samtidigt fullt naturligt och behövligt ämne som mänsklighetens existens. Mitt skratt kanske var en försvarsmekanism, men det kan även vara känslan av en förståelse för och relation till satiren: den kritiska och svarta humorn. Allvaret hängde hela tiden som ett tungt men lugnt moln över och i rummet.
En trappa ner fylldes hela rummet av harmoni. Christine Ödlunds utställning Aether & Einstein kändes genomtänkt in i minsta detalj. Det knäppande ljudet, som var en gestaltning av växters kommunikation, och de lugnande färgnyanserna, fick min kropp att slappna av. Jag föll speciell för Acid Rock (2014), en blyertsteckning som gav balans med sin svärta. Helt ljuvligt. Helheten gjorde rummet: ljuden, ljuset och de olika verken samspelade och fångade betraktaren. För mig var tanken och utförandet solklart och tydligt, allt kändes metodiskt och harmoniskt.
Det tredje utställningsrummet Like A Prayer, bestod av en samlingsutställning med verk från Magasin III:s egen samling och från Medelhavsmuseets samlingar. Jag föll särskilt för Louise Bourgeois skulptur Jambes Enclacées (1990). Marmorn var så vackert arbetad och Louise Bourgeois konstnärskap fascinerar mig. Meningen hon skrev till utställningen Extensions, där Jambes Enclacées också visades: ”Jag är intresserad av hur människor vrider varandra till kringlor”, är både intressant och vacker. Den säger så mycket med så få ord. Den får mig att tänka på alla de tillfällen då handlingar vrids om och det som var helt plötsligt blir något annat.
Bilder ovan: Delar av Goyas etsningssvit, Los Desastres de la Guerra (Krigets fasor) (ca 1810-1823), + en av Chapman-brödernas Ku-klux-klan-figurer.