Föreställning: Och ge oss skuggorna, av Lars Norén. Med bland andra Lena Endre, Örjan Ramberg, Tomas Hanzon. Föreställningen visas på Dramaten.
Eugene O’Neills självbiografiska pjäs Lång dags färd mot natt, hade urpremiär på Dramatens Stora scen 1956. Föreställningen blev legendarisk och testamenterades till teatern av författaren. Och ge oss skuggorna är Lars Noréns pjäs om nobelpristagaren O’Neill, skrivandet och ensamheten.
Reaktion av Katja Janford:
Om man vill bota sin söndagsångest ska man inte se Lars Norén. Men om man däremot vill vältra sig i den. Känna den starkare. Om man vill ha ångesten rivandes innanför skinnet, då är det en mycket bra idé.
Och just den här söndagen känner jag för det. När eufori är svårt att styra, kan man istället slå på ångesten och därmed uppnå sitt mål. Att känna sig levande. Bra teater har den makten över mig. Känns det inte ner i fötterna så somnar jag. Hade inte dialogen suttit hade min blick fladdrat och istället studerat stuckaturen. Om regin varit vag hade jag lagom till den tredje ringningen i pausen varit långt ute på Birger Jarlsgatan.
Men jag stannar och lider varenda sekund. Pjäsen handlar inte om Eugene O’Neill. Den handlar om mig. Tänk, den handlar om dig. Den handlar om de innersta tankarna som vi så sällan pratar om. Den handlar om missförstånd. Olycka och trygghet. Det handlar om självvalt utanförskap. Om att lyckas och misslyckas på samma gång.
Starkast blir det när Örjan Ramberg i rollen som Eugene O’Neill talar till minnet av sin mamma. Hur han aldrig fått rättvisa för sin barndom och därmed aldrig blivit vuxen. Hur han fastnat i rollen som ett barn. Och när Lena Endre i rollen som Eugenes fru konstaterar, att när man är över 60 år, borde man väl ändå vara klar med sin barndom. Men vissa blir aldrig det.
Och vem är vi att klandra dessa?
