Föreställning: Den e vi på Dramatens lilla scen. Med David Book, Karim Carlsson, Shada-Helin Sulhav, Charlotta Jonsson, Ison och Fille. Regi: Ulf Stenberg, Emil Rosén Adsten. Texter: Raymond Peroti, Maxida Märak, Karwan Faraj, Sara Nazari och Mischa Snicker.
Den e vi är en teaterföreställning som bygger på ungdomars verkliga berättelser om livet på platser som framförallt uppmärksammas i samband med bilbränder och upplopp. En skildring av ett Sverige som inte beskrivs på löpsedlarna, från små bruksorter och förorter i södra Sverige till samiska byar i norr. Föreställningen är ett samarbete mellan Dramaten& och Teater Fryshuset.
L: Ok! Ouff! Då kör vi! Vad känner du?
K: Skam. Sorg och skam. Förtvivlan och skam. Total tomhet och total brinnande kämpaglöd. Och skam.
L: Fattar den känslan, eller beskrivningen. Jag känner mig knockad. Omtumlad av orden, framförandet, och helt jävla omskakad av innebörden i orden.
K: Precis så. Fyra skådespelare på scen. Ingen scenografi, fyra mikrofoner bara. Och så Ison och Fille som kom in två gånger. Med de enkla, überminimalistiska förutsättningarna gjorde de något av det starkaste jag sett, hört, upplevt på länge. Mycket av det har vi hört, har vi läst. Men att få det så här, genom personliga berättelser, var något helt annat. Jag kände inte till omfattningen av ett av de utanförskap som skildrades, och däri ligger mycket av skammen – dels hos mig själv och dels i en påtagen skam för hela Sveriges skull.
L: Ja, jag kände skam över hur chockad jag blev över kraften i det samiska perspektivet. Jag kände mig träffad, dum, skyldig. Det var så barbariskt bra när det vävdes samman med det kurdiska perspektivet. Tror att vi båda tappade andan där en stund.
K: Det var som en storm i huvudet, hjärtat, hela kroppen. Fick ont i armen efter ett tag och insåg att jag borrade ner mina egna naglar i överarmen. FÖRSTÅR inte hur jag kan veta så lite om detta?! Och som du skriver, det blev en sådan extremt träffande parallell till det utanförskap vi redan hört så mycket om, nästan så mycket att det blivit normaliserat. För det blir lite så. Det behövs något nytt, på nytt sätt ibland, för att man ska fatta omfattningen, grymheten, förstå människorna som upplever det.
L: Ja. Ja. Ja. Vi, alla, behöver ruskas om såhär ofta. Jag är så glad över det görs, fan vad viktigt det är, att bli påmind, slagen i magen på ett sätt som bara känslor kan göra. De lyckades säga allt, få mig att känna ALLT. ”Vi ska tvinga dem att öppna ögonen, för de kämpar så hårt för att blunda” sa de. Även vi som ser, vill se, blinkar ibland och blundar emotionellt inemellan. Känner tacksamhet.
K: Ja. Väldigt stor tacksamhet. Jag hoppas att alla går och ser den här föreställningen, utsätter sig för den. Vi måste öppna ögonen, det är sjukt att vi inte lär oss, att det kan fortsätta. Jag, du, så många av oss, är så privilegierade att det är löjligt. Det minsta vi kan göra är att ta emot den här informationen.
L: Känna den.
K: Ja.
L: Det kommer Den e vi att se till.
