I förra veckan publicerade vi del 1 av vår intervju med Suzanne Osten, ett samtal om hat inifrån. Här kommer del 2 från samma intervju, där perspektivet vänts till hatet som kommer utifrån.
Ett samtal om känslan hat mellan Suzanne Osten, Karolina Modig och Linda Waxin
på Knista Herrgård utanför Skövde, 5 mars 2015.
Del 2 av 2
I vår tidigare intervju med dig, om hat inifrån, definierade du hat som en vilja att utplåna någon eller något, en väldigt aktiv känsla som föds ur hot. Om vi nu skulle titta på det hat som aktualiseras genom exempelvis internettrollen, var tror du att det kommer det ifrån? Vad är orsaken?
Internettrollens hat handlar ofta om hat riktat mot utlänningen, den homosexuelle, en ung feministkvinna.
Det handlar om en oförståelse mellan individer som står väldigt långt ifrån varandra?
Ja så ser det ut. Men frågan är om det inte finns mycket närmare förbindelser än vad de här personerna känns vid. Du äckliga unga kvinna, jag hatar dig, jag vill skära fittan av dig, jag vill gräva ner dig i skogen… Jag har själv erfarenhet av verkligt blodiga attacker som jag har fått skickade till mig på posten. Då funderar jag på vad det är i mig som får den människan som skriver att trigga så vansinnigt så att den vill utplåna mig. Med sadistiskt, sexuellt våld.
Vad tror du händer i personen som hatar?
Jag tror att jag blir en blandning av mig och någon som den här personen projicerar på mig. Att det finns element i den personens historia som bilden av mig sammanblandas med. Att hat ofta i stora delar är projektion.
Jag blev utsatt för den typen av hat av en bildad man, det var på ett seminarium med ansedda deltagare. Jag hade en workshop med feministiskt innehåll och en övning triggade igång den här mannen. Jag har aldrig blivit så utskälld i hela mitt liv, han slog ner mig verbalt inför hela publiken.
Utspelet kom som en fullständig överraskning för mig. Dagen innan hade han sett en film av mig och varit väldigt uppskattande. Senare fick jag veta att han var frånskild och att hans före detta hade valt att flytta ihop med en kvinna. I hans ögon blev jag blev en häxa. Han avslutade seminariet med olika provokationer som gjorde det hela till en ren häxutdrivning.
Jag pestsmittades av ett hat som var chockerande för alla.
Det var flera hundra människor på plats. Min dotter som var med började storgråta. Jag försökte resonera mig ur hans angrepp, men den här mannen var en sådan guru för de som satt där att ingen sa någonting. Min vän, ledaren för det här, blev helt tyst. Och hennes man, som ledde seminariet, hamnade i chock. Ingen kom till mitt försvar.
Hur kändes det inuti dig?
Det var väldigt skrämmande. Jag blev själv paralyserad. Ingen rörde sig. Jag försökte formulera mig men var som förlamad. Det var en mardröm att hamna som en häxa i en process. Och det var rent hat. Jag var isolerad, ingen hjälpte mig, jag var bortgjord. Det var en väldigt hemsk, ensam känsla.
Tror du att isolering är vanligt i en sådan situation?
Ja det tror jag. Jag tror att man ger upp på något sätt. Skäms för att man blivit utsatt. Jag skämdes för att jag gjort något jag inte förstod eller visste vad det var. Som ett barn. Dessutom började jag rannsaka mig själv: varför visade jag inte bara filmen, varför skulle jag vara generös och ge ett arbetsseminarium…? Jag straffade mig med tankar om min olidliga pretention. Tänkte att om jag bara gjort annorlunda skulle inget av det här ha hänt.
Jag tänker på våldtäkt när jag hör det här. ”Om inte jag följt med honom hem…”
Ja, när man blir hotad eller slagen kommer självkritiken. Skammen.
Vad tror du det är som gör att omgivningen också paralyseras? De som egentligen håller med dig, varför triggas inte de istället igång till ett försvar?
Den där effekten är studerad, det har tydligen att göra med att vi är så grupporienterade. Jag har alltid agerat i grupper och efter det här hände skaffade jag mig en gestaltterapiutbildning för att klara av grupper, för att själv inte bli paralyserad när folk attackerar. Grupper har en fantastisk förmåga att bygga något men samtidigt en fantastisk förmåga att svika.
Jag vill inte bli utsatt för det här igen. Som regissör är jag redan ensam. Jag är förtryckaren eller förlösaren. Man kan projicera mamman, idioten, geniet – vad som helst på mig.
Du är kvinna och du har upplevt hat väldigt starkt. Men hatet man pratar mest om nu är ofta näthat, nättroll som är män som hatar kvinnor. Varför verkar det som att män uttrycker hat oftare än kvinnor? Tror du att män har lättare att känna den känslan?
Jag tror att hatet har att göra med överlevnad, en fullständig fruktan. Som en bebis när den inte får mat eller kontakt. Den väcker dödsångesten. Mitt eget hat var kopplat till dödsångest, jag kände mig fullkomligt utplånad. Hat är överlevnadsriktat. Jag skulle kunna tänka mig att de manliga hatarna är under extrem dödsångest. De är uppenbart hotade av oss framgångsrika feminister som babblar om hur underlägsna vi är det manliga patriarkatet. Ändå sitter vi där och syns och ser trevliga ut, har nätverk och blir uppvaktade. Jag vet en väldigt bildad man som hatade Ebba Witt-Brattström. Han hatade henne över allt på jorden. Eftersom jag känner Ebba vet jag att det inte finns något skäl till ett sådant hat. Men att hon talade om kvinnors underlägsenhet när han samtidigt upplevde hennes överlägsenhet: hon kunde formulera sig, hon var vacker, slagkraftig… Det gjorde honom rasande.
När det gäller nazister har jag en teori om att många av dem har blivit slagna och väldigt rädda. De sitter på enormt mycket oriktad aggressivitet som de måste rikta. Och det gör de då mot någon som uppfattas som svagare: invandraren, romen som sitter ner, en bög på en klubb.
För kvinnor blir det här då inte lika påtagligt?
Kvinnor vänder det nog oftare inåt, i självdestruktivitet. Hatet kommer ur en känsla att vilja hämnas. För att häva sin egen känsla av utplåning, det är min grundförklaring. Jag skulle vilja påstå att män råkar ut för mycket mer hot och våld i sin uppfostran. Att de blir mer slagna än flickor.
Sen tror jag också att om man inte är utrustad med humor så klarar man inte hatet. Man blir ett offer för det. Det krävs självreflektion för att klara starka känslor, och humor är en typ av självreflektion. Det är en intellektuell process att kunna se sig själv på distans, hur löjlig man är, reflektera över om eller hur man har med det hela att göra… Humor är ett väldigt viktigt sätt att kanalisera aggressiviteten och hatet på. Det har mer med humornivå att göra än med kön skulle jag tro. Men jag tror också att det i mäns kultur finns mer våld, mer bestraffningar, och en väldigt tråkig reducerad bild av mänskligheten, som heter manlighet. Det är en bild som är väldigt krävande.
En tanke jag får när du pratar är självförakt. Som föds ur det där kravet.
Ja självförakt, hårdhet.
Och det känns som att det ligger väldigt nära hat?
Att inte vara en fjant, en fjolla, en sissy… Alla nazismens ideal handlar om den äckliga juden, det hjälplösa barnet, den svaga kvinnan, känslor, konstnärer… Det är äckligt och föraktligt.
Vackert och enastående är däremot uniformen, mannen, hjälten, ädelmodet, striden. Kvinnor kan hata och mörda, absolut. Men det blir kanske mer självdestruktivt.
Bakom självmord tror jag att det finns en hel del retroflekterande hat. Man hämnas på omgivningen genom att döda sig själv. Självmordsbombaren har ingen humor, ingen utväg utom att ta så mycket människor med sig i döden som möjligt. Det är ett monumentalt hat. Och självmordsbombaren är en person utan humor, som har förlorat all sin lust att leva. Allt är förvandlat till död och mord. Bland Daesh-krigarna finns ingen humor, ingen gemenskap, ingen utveckling. Det är bara ett svart hål. Det saknar en möjlighet att förvandla sin aggressivitet till humor.
Inom satirteckningen finns en väldig massa positiv, sund aggressivitet. Där vrider man på verkligheten och skrattar åt det hemska. Så fort man har en tillgång till uttryck och öppnar en kanal utåt, då blir man inte bombare.
Är det därför humorn blir så fruktansvärt provocerande, som Charlie Hedbo?
Ja! Man måste döda dem! Rondellhunden är ett annat exempel. Det är en löjlig teckning!
Du sa tidigare att likgiltighet är motsatsen till hat. Men det är nästan som att humor också är en motsats? Eller är det en motkraft snarare?
Humor är ett engagemang, det är något levande. Det har både en sändare och en riktning. Likgiltighet är bara att ingenting intresserar mig, det är fruktansvärt. Det finns något neutralt också över likgiltigheten. Båda är motsatser men på olika sätt.
Foto: Patricia Reyes för Genier av Moa Gammel. Lyssna på avsnittet med Suzanne Osten här
Under ytan är ett intervjuformat där en person pratar om en känsla.
Intervjuade hittills:
Tomas Andersson Wij om skam
Moa Gammel om rastlöshet
Andreas Dahl om likgiltighet
Ester Eriksson om rädsla
Filippa Barkman om ambivalens
Cilla Ramnek om beslutsamhet
Min Stora Sorg om kåthet
Elis Burrau om prestationsångest