Föreställning: Avsked av Elin Skärstrand och Kristian Hallberg
Plats: Unga Klara
Spelas: t.o.m 28 april 2017
Regi: Elin Skärstrand
Scenografi: Gustav Deinhoff
Kostym och mask: Matilda Hyttsten
Medverkande: Gustav Deinhoff, Léonie Vincent, Maria Salah och Nidal Fares
Jag upplever en sorts befrielse när jag inser att personerna i föreställningen Avsked inte kommer att vävas samman på något annat sätt än just genom de avsked de befinner sig i. Det fristående är kanske inte så elegant eller dramaturgiskt finurligt men det gör att jag kopplar av på något sätt, fokuserar. Avsked fungerar som en gestaltad antologi på temat separation. Från en son, en sekt, ett land, en mamma, en bror, ett ofött barn. Deras historier berättas sekventiellt utan att återkomma. De ska inte springa in i varandra, understryka något eller förhöja. De finns med under den korta stund som historien om deras avsked berättas. Sedan nästa. Och det pedagogiska tilltalet, nu undersöker vi vad avsked är, får mig att fundera på min egna avsked. Vilka hade jag valt ut att berätta om för er? Vilka separationer har kommit att prägla mig? Det känns som att Hallberg och Skärstrand är intresserade av att få oss att fundera på det. Olika avsked omger oss hela tiden. Men vad får de för konsekvenser?
Jag tänker att personerna står under ett högt hus, byggt på pelare, eller under en bro, på väg till en ny plats. En betongplatta. En enkel plattform för företrädesvis komplicerade farväl.
Scenen är en karg plats. Jag tänker att personerna står under ett högt hus, byggt på pelare, eller under en bro, på väg till en ny plats. En betongplatta. En enkel plattform för företrädesvis komplicerade farväl. Flyttkartonger sprider sin symbolik och en tyst hög av kläder ligger i varje ände av scenkanten för att under föreställningens 90 minuter packas upp och ner och färdas från kant till kant. Vi i publiken sitter mitt emot varandra med spelplatsen mellan oss. Och de olika avskeden får sin resonanslåda i uttrycken hos personerna mitt emot mig. Avsked som inte väcker så starka reaktioner just hos mig kommer ändå att betyda något eftersom de verkar beröra någon annan. Teaterns relationella kraft finns där. En kvinna på raden närmast scenen, snett emot mig, gråter stilla när en pojke backar bort från sin mamma för att slåss i ett heligt krig. IS nämns inte men vi förstår.
Just det dagsaktuella och tidstypiska präglar tilltalet. Det är 2017 mer än det personliga. Och berättelserna stannar vid att vara lärandeexempel eller diskussionsunderlag. Det representativa ställer sig i vägen för just mina känslor. Pjäsförfattarnas högst personliga upplevelser av avsked som står att läsa i programbladet når mig mer direkt. Går djupare. Föreställningen väcker min nyfikenhet kring vilka avsked som varit viktiga för dig och för mig. Men de utvalda avskeden på scenen börjar inte riktigt leva i mig.