Föreställning: Alltet av Ann-Sofie Bárány, på Unga Klara tom 5 maj 2016. Regi Gustav Brynolf, producent Katta Pålsson. Längd 90 minuter varav 50 minuter föreställning.
Medverkande: Anna Nygren, Britt Louise Tillbom, Malin Cederbladh, Nidhal Fares, Polly Kisch, Yarien Rodriguez.
Alltet är i första hand till för ”nya människor” (barn 2-5 år) och ”årsrika” (över 65) My Paaske, en ”vanlig vuxen” har som medföljande regerat:
På Unga Klara spelas just nu Alltet. Det är en pjäs för de allra äldsta och de allra yngsta. En pjäs för de allra klokaste.
För människor som varken är i början eller slutet av sitt liv (hur man nu säkert vet det?) går det bra att vara medföljare. Fråga någon som är mycket ung eller gammal om du får följa med. Jag tycker att du ska se den här föreställningen.
Vi berättar inte allt. Vi berättar alltet.
Det är det första som står att läsa i programmet. Allt som finns ska rymmas här. Hela livet. Och jag älskar det stora anslaget. Tilltalet är ett löfte om något sorts allkonstverk och jag kittlas av vad det slår an hos mig. Självklart är det mycket svårt att leva upp till. Kanske är det inte heller meningen tänker jag. Ambitionen är det viktiga. Pretentionen. Och trots att det gott så, trots att något i mig redan älskar uppsättningen gör programförklaringen något med mig. Förväntningarna är skyhöga.
Inledningen är magisk. Först samlas vi sittandes på en grön matta i foajén och barnen bjuds på vita, lysande klot att utforska. Hålla i och skicka vidare. Sen leds vi in i ett annat rum. Uppmanas att ställa oss under stora uppfällda vinröda parasoller. Allt och alla får plats därunder. Hela stjärnhimlen glittrar på undersidan av det djupröda canvastyget. Tillsammans går vi sedan, eller bärs in av en farmor, rullar med stöd av en rollator. Och vi får skydd undan regnet som strilar ner från taket. Vi tar oss in i alltet.
Inledningen lovar så mycket av sinnlighet och magi.
Känner mig upprymd. Känner att jag älskar att vara i det rum som de byggt upp. Att det känns resursstarkt. Att musiken är specialskriven. Att de har forskat och undersökt sitt tema i ett och ett halvt år. Älskar det.
Fyraåriga Stig som jag är medföljare till, älskar Nu, barnet i föreställningen. Och det förstår jag. Jag älskar också Nu. Malin Cederbladh som spelar Nu är helt fantastisk. Nu rör sig ryckigt över scenen, lite klumpigt, som en ostadig 1-åring. Hon älskar gröt. Men älskar inte alltid syster Evig. Är det hennes mamma? Nu vill vara med och vattna växterna men Trädgårdsmästaren byter hela tiden ut sin stora vattenkanna mot en liten. Nu säger: Jag har mjölktänder men jag är inte dum i huvudet. De vuxna skrattar.
Vid ett tillfälle skrattar jag så mycket att jag tänker att det här går över gränsen för hur mycket plats en medföljare får ta. Jag gillar det, hur Alltets tilltal får mig att tänka så. Får mig att iaktta det utrymme jag så ofta tar för givet.
Efteråt känns det som att jag kanske borde varit mer utanför. Att föreställningen skulle vara ett universum inte först och främst för mig. Men de vuxna är så många och tar sån plats. De pratar så mycket, så fort. Föreställningen Alltet är musik, rörelse, bilder men framförallt är den talat språk.
Alltet får mig att känna: skaparlust och inspiration. Den aktiverar mig. Aktiverar min blick. Och jag börjar regissera själv inuti mitt huvud. Stannar kvar på vissa av de platser som jag fått se. Jag lägger inte till särskilt mycket. Sänker tempot och stannar längre. Stryker. Stannar längre under en natthimmel. Eller scenen när Trädgårdmästaren inte hittar orden. Vill fortsätta att undersöka hur det blir när man saknar talat språk som andra förstår och därför är utelämnad till alternativen. Till kroppen. Gissningarna. Och till sist döden. Jag drar ut på mötet mellan Nu och Inga som vill dö. Att Inga som är snart hundra år känner sig redo att dö. Där kunde vi vågat stanna längre tycker jag. Jag stryker de vuxna helt ur manuset. Jag undrar vad som skulle hända då. Om syster Evig och de andra omsorglingarna fick lämna plats åt fler barn. Fler gamla. Låter tystnaden få finnas mer. Dansen.
Jag vill allt som finns. Precis exakt allt som finns.
Texten är tagen ur den låt som fungerar som ett sorts ledmotiv i uppsättningen. Också jag vill ha. Vill ha mer. Men inte av allt. Vill ha färre ord och mer av allt det andra.