Århundradets kärlekskrig på Stadsteatern – en sorglig skrattfest

Linda: Så, vi var på urpremiären av Århundradets kärlekskrig i fredags, Ebba Witt-Brattström satt ett par rader framför oss. Vilken är den mest framträdande känslan i pjäsen för dig, såhär efteråt?

Johan: Sorg typ. Hur trasiga de var. Ensamma. Du då?

Linda: Direkt efter kände jag mig både nedslagen och upplyft, men känslan som har överhanden idag är faktiskt skaparlusten – kanske uppblandat med stråk av hämndlystnad, att den som skrivit haft roligt, att den som regisserat haft roligt, att skådespelarna hade roligt. Om nu tvåsamheten kan vara en sådan fruktansvärd misär – vad mer finns kvar att göra än att försöka skratta åt det absurda vi människor kan utsätta de vi säger oss älska för.

Johan: Men att skratta åt det? Alltså, självklart kan och ska man skratta. Men skrattet kan också skymma saker. Jag tänker att det hände i pjäsen. Där och då kändes mycket ganska roligt, men efteråt var det som efter en stand up. Jag kände mig lite lurad, för var det verkligen så kul?

Linda: Alltså, det är ju inte kul, det är skoningslöst när ”älskande” förstör varandra genom maktkamp i en förtvivlad längtan efter kontakt . När en man tar till fysiskt våld mot en kvinna är alla gränser överträdda. Men för mig går det att skratta åt, för mig gick uppsättningens sätt att skratta åt det an. Varför? För att jag tror att jag ser det som en fortsatt maktkamp mellan två kulturgiganter? För att jag ser skrattet som ett sätt att visa att kvinnan står stark, att hon aldrig kommer att lägga sig ned och dö.

Johan: Och så är det ju, skrattet är ett vapen. Men kanske är det just därför uppsättningen skaver på ett lite trist sätt för mig. Den har en agenda, må vara en rättfärdigad sådan. Grejen är att jag tror att texten skulle göra sig bättre med en lite allvarligare ton, i alla fall för mig. De två personerna, “Han” och “Hon”, spelades av sex skådespelare i olika åldrar. Jag hade nog velat se mer av de gamla. Där brände det mest för mig. Hur ser du på den lösningen: att de var fler par?

Linda: Det var nog på gott och ont, jag håller med dig om att den djupa smärtan var starkast när de bara var de två äldre. Samtidigt upplevde jag att de genom de olika paren skildrade en resa ned i fördärvet, olika faser i en destruktiv relation, som ökade igenkänningen. Var det någon särskild sekvens som brände till tycker du?

Johan: Typiskt nog kände jag mest för “gubben”, den äldsta “Han”. För honom finns ingenting kvar, bara en kort eller lång väntan på att allt ska ta slut. För honom finns inte heller hoppet om ny kärlek – för hans förmåga att älska är död. Jag tyckte om Lennart Jähkels ganska nedtonade åldrade man. Tyckte om hur han och Cecilia Nilssons “Hon” faktiskt ändå befann sig i samma rum. Det gjorde inte de unga paren på samma sätt tyckte jag. När brände det till för dig?

Linda: Den allra första scenen som var tyst var stark, den satte stämningen på ett fint sätt, den sorgliga stämningen. Det var bara de två, de två äldre, en gestaltning av deras passivt aggressiva vardag som visar hur mycket som kan sägas utan ord, och hur det känns när längtan efter att bli sedd kommer ut som distanstagande. En sorglig sak jag känner väl igen. Sen var det en scen med de humoristiska greppet som fick mig att bubbla, den när mannen (då spelad av en av de yngre) blev fråntagen orden och bara fick ur sig blablablablabla, hur naken han blev i sitt löjets skimmer. Där satt skrattvapnet där det skulle om du frågar mig.

Johan: Jag har tänkt på den där scenen. Jag skrattade också. Men att han bara fortsatte och fortsatte kvävde liksom det fruktansvärda som nyss hänt. Hans första ”bla bla bla” var ju ett svar på en hjärtskärande kärleksförklaring. ”Hon” berättade om hur det en gång varit, vad hon en gång älskat hos mannen – och av sina ord blev hon liksom förälskad igen. Och på den här modiga, självutlämnande kärleksförklaringen svarar han vadå? Han svarar ”bla bla bla”, han pissar på henne. Att han sen fortsatte och vi fick se ”kulturmannen” i sin patetiska och skrattretande självupptagenhet – det pågick ju i flera minuter – skymde den privata tragedin som nyss utspelat sig, det på riktigt vidriga. Det är nog det jag menar med att skrattet skymmer.

Linda: Jag förstår, men det är det som är den stora smärtan tänker jag, att ta mod till sig, visa sig sårbar från en kroppslig plats och bli bemött av en svada ord, eller argument, som kommer från huvudet, inte kroppen. Att det är det som gör allra mest ont, det som du påpekade innan, att han inte förmår reagera på känslor med känslor. Skymmer det, ja kanske i sin helhet, men inte för mig – för att jag vet hur det känns. Och hade jag lämnats i det hade det varit synd om kvinnan.

Johan: Hur olika tror du vi såg pjäsen som kvinna vs man?

Linda: Jag tror att vi såg den väldigt olika, eller jag vet att jag såg den väldigt vinklat, jag vill att Kvinnan ska vinna maktkampen och ser allt i det ljuset. Men en av de ännu större skillnaderna pratade vi om direkt efter pjäsen, hur mycket du respektive jag själva upplevt destruktiva kärleksrelationer. Vad tror du?

Johan: Ja, pjäsen kräver nog att man speglar det som händer ganska rejält i sina erfarenheter. Och det är nog en av styrkorna. Jag har tänkt ganska mycket på de likheter som jag har med männen. Jag såg faktiskt sidor hos mig själv i ett nytt, ganska deprimerande ljus. Du då, såg du något av dig själv?

Linda: Ja mycket! De extrema svängningarna mellan att vilja ha kontakt och att inte vilja bli trampad på, hur splittrat det blir. Det ledsna och det arga, sida vid sida, i total disharmoni. Kanske kan pjäsen hjälpa mig och andra att se, att kampen för att inte vara ett offer bara kan ske utanför den destruktiva relationen. För i den är hon ett offer och alla förlorare.