Dans som pausar uppluckringen

Föreställning: Dansfestivalen Yeah! Another fine selection
Plats: MDT den 2 december 2016

Vet inte om det är att jag hetskonsumerat två säsonger av SKAM, bristen på sömn eller att jag om några timmar ska bli ett år äldre, men jag känner mig så underligt uppluckrad. Mottaglig. Stressad följer jag de stora svarta tuschpilarna ut mot Slupskjulsvägen och känner mig gråtfärdig innan något ens har hunnit börja. Och jag vet inte om jag skulle säga att det lugnar ner sig, men det är något i de fyra verkens upptagenhet av lyssnandet och nuet som får det att stanna upp.

Inledande Sound as touch av Julia Giertz är ett utforskande av ljud som rörelser. Jag sitter med ryggen mot de andra, det gör vi alla, i ett slags ljudoptimerad bunker – blundar och associerar fritt. Sound of touch är ett dovt mullrande. Ett på väg att hända något; en jordbävning, ett skred, en förebådelse. Finns det ens en rökmaskin i rummet? Jag tror bara att det är jag som får för mig att det brinner.

Listen to your liver. Now listen to all the livers in the room. 

Halla Ólafsdóttir framstår som en stukad mindfulness-instruktör i nästa performance, All that you can’t leave behind, som är skapat tilllsammans med Franz Edvard Cedrins. Publiken lyssnar, fnittrar och håller för öronen medan det flippar ut allt mer. Halla förvandlas till något extremkroppsligt, formlöst och otämjt. En varelse av ljud? Hennes huvudlösa gestalt är otäck och samtidigt lustig. Det känns som meditation blandat med vansinne.

 

Foto: Anja Beutler

Det är något väldigt enkelt och brutalt över det tredje verket, The visible effects of force. Fyra fläktar omger Marie Topp och utsätter henne för en osynlig men samtidigt mycket märkbar påverkan. Fläktarna formar och förändrar henne. Till en början är det mest vackert, stillsamma bågar av armar som förflyttas. Men snart syns något förvridet, och något annars flyktigt fångas. Ett suddigt förtryck. Ljuden tilltar och det lågintensiva mullrandet från det första verket får sin fortsättning här. Växer till något nästan outhärdligt, ett dånande som man borde skydda sig mot. Känns som att vara vilse, ensam på en landningsbana, i vägen för de flygplan som är på väg ner.

 

Foto: Hedvig Jenning

I stark kontrast till allt det introspektiva, men med samma intensiva utforskande av nuet, är avslutande Hyperfruit av Ludvig Daae och Joanna Nordahl. Deras fluorescerande, eklektiska layer cake av relationer, digitaliserat liv och omkastade händelseförlopp, drabbar mig på så många olika nivåer. Och jag tror inte att jag kan sammanfatta. Dansande och kommenterande gestaltar de själva det vemodiga i att betrakta det som varit samtidigt som det pågår.

Precis så känner jag sorgen innan applådtacket. Jag vill vara i den upplevelsen igen.

Stämning
Dela:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar