Känslan av Phoenix på Dansens Hus: kontakt och närhet

Jag går själv på Dansens Hus för att se Weld Company´s Phoenix, mitt humör är avmätt och mina förväntningar försiktigt förhoppningsfulla. Hoppet om att dansarna ska tala till min kropp genom sina kroppar, är vagt men där, försöker lita på Erik Annerborn som jag intervjuat Bakom Kulisserna. Det var så han sa:

”Weld company är så mycket sig själva när de dansar. Det är inga roller, att titta på dem är att lyssna på någon som har något väldigt viktigt att säga. Men deras kropp pratar med din kropp, det är lite som att bli smekt. Det är alla möjliga former av samvaro du får ta del av när du speglar dig själv i deras rörelser. Just att de inte är några andra möjliggör en känsla av en äkta kontakt.”

Som gammal danstjej är dans, för mig, ofta en vackrare version av verkligheten, en verklighetsflykt nästan, ett drömlikt tillstånd. Det är inte Weld, det är väldigt verkligt, det är inte vackert på det typiskt vackra, graciösa eller explosiva, sättet. Det är lite svårt att sänka garden inför dansarnas extremt oförställda rörelser, stämningen är “dansa som att ingen tittade”. Befriande ja, men vi tittar ju, folk fnissar till ibland, jag anstränger mig för att inte bli generad. Jag lyckas och när jag slappnar av känner jag kontakt, dansarna är så nära och de har någonting att säga mig.

De säger, livet är stort och konstigt. Vi är små, tafatta och skamliga i vår mänsklighet. Vi försöker det bästa vi kan och det är ok. Det kommer bli fel, du kommer försöka vara nära, ibland kommer det gå, ibland kommer det gå åt fanders. Försök igen. Fortsätt vara nyfiken. Livet och vi, är vackra i vår fulhet. Sänk garden, älskling.

Weld dansar tröst, de dansar befriande, de dansar humor, de dansar ärligt, de dansar in en känsla i min kropp av att allt kommer bli ok.

Går ensam ut i vårkvällen, inte gladare, inte tyngre, inte uppfylld men lugnare. Mer i kontakt. Tänker på låtfrasen “let your body decide where you want to go”.

Tack Weld.