Efter Ivanov

Föreställning: Ivanov av Anton Tjechov, den 4 januari 2017
Plats: Dramaten
Regi: Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym: Erlend Birkeland
Medverkande: Shanti Roney, Nina Zanjani, Bengt CW Carlsson, Hamadi Khemiri, Gunnel Fred, Johan Ulveson, Ida Engvoll, Adam Pålsson, Nina Fex, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Inga-Lill Andersson, Michael Jonsson

 

Below Beneaths konstredaktör Anna Barkne har tillsammans med Vilhelm Björndahl, ny skribent på sidan, varit på Dramaten och sett föreställningen Ivanov. Ivanov, eller Nicklas som huvudpersonen heter i Alexander Mørk-Eidems uppsättning, är drömmaren och visionären som bosatt sig på landet i Norrland för att förändra och påverka genom sitt ekologiska skogsbruk. Historien utspelar sig när livsgnistan tagit slut, orten skvallrar och flaskan är ett faktum. Att Nicklas fru Anna är döende resulterar bara i självömkan och skuldkänslor. Samtidigt finner Nicklas tröst hos den unga energifyllda grannflickan Emelin.

A: Hur känns det?

V: Jag kom till teatern aningen skärrad, hade inte riktigt lust, inga förväntningar direkt. Jag visste bara att jag ville tycka om den och att jag har läst boken.

A: Samma här, tror vi var på liknade känslonivåer. Jag visste faktiskt inte alls vad jag skulle förvänta mig.

V: Jag kände en oerhört stark koppling till Nicklas direkt, tyckte att han var löjlig.

A: Ja, han provocerade på ett mänskligt sätt, ältandes och på något slags ömklighets-repeat. Det kändes som han hela tiden gick i en cirkel om och kring sin egen självömkan.

V: Skildringen kändes bara så passande för hur vi lever livet i denna lilla värld. Det blir ju stopp på La Leva någon gång, alltså att det tar stopp ibland om man inte stannar upp och funderar på vad man gör och hur man har det.

A: Jag kände flera gånger att jag ville ruska om honom, eller kanske ge honom en kram;  en både-och-känsla av att vilja hjälpa men också en stark känsla av att kom igen hitta empatin och bete dig med lite värdighet. Speciellt när han ignorerade sin döende fru och gick över till grannhuset för att ligga.

V: Ja, vad ska man säga, en del spelar sina roller väl… Andra kommer till en återvändsgränd där man inte kan annat än att låta skiten stiga tills man inte längre kan andas. Kanske är det patetiskt, eller så är det bara en romantiker som talar.

A: När det kommer till skildringen av det lilla, den lilla ankdammen där reflektionen om och kring det yttre inte får ta plats, kände jag mig instängd – instängd med ångest. Samtidigt fick scenen när Emelin kommer hem till sin födelsedag och röjer runt och poängterade ängsligheten mellan alla byborna att känna mig taggad på att stå fast vid mina åsikter och mina ord – det blev som ett försvar mot ångesten som på något sätt låg latent under hela pjäsen.

V: Men är vi inte alla så? Alltså både patetiska och romantiker. Jag blev typ rädd vid något skede…

A: Sedan uppskattade jag humorn i allt också, tror att hela scenografin, kläder och mask hjälpte till att skapa ett rum som i allt det mörka och sjukt mänskliga ändå såg till att lysa upp och se det enkla i det svåra på något sätt. När blev du rädd? Jag hejar ändå på romantiken och låter det patetiska stå bredvid. Allt blir vackrare så.

V: Jag blev rädd vid tanken om att vi strider för något som vi en dag kommer att inse är meningslöst, eller kanske inte är meningslöst, men har blivit det för oss. Det kändes som det var så för Nicklas i alla fall.

A: Jo, men det finns samtidigt hopp i det, för strävan kan alltid förändras och appliceras på annat, något nytt. Det är fint att tänka på kärleken som det viktiga det som gör att vi klarar av att gå vidare.

Jag skulle nog aldrig kunna försvinna ur någons liv på det sättet. Det känns omänskligt. Men samtidigt förstår jag också att det inte är det.

V- Jag tänkte på en sak. Om detta scenario skulle ske i Sverige idag, hur skulle det funka? Hur skulle folk reagera?

A: Vilket scenario tänker du på? Det att Anna dör och Nicklas går vidare efter två månader för att gifta sig med sin älskarinna?

V: Nej, mer från Nicklas perspektiv, hur han agerar gentemot Anna genom hela processen. Det känns som att det är ok att bryta upp, men jag funderar ändå på hur en sådan situation skulle kännas och se ut. Vad skulle du göra?

A: Jag tänker att det är en metafor för något som händer konstant i relationer. För mig blev det en gestaltning av det högst mänskliga från båda håll: att vilja älska, våga älska och behovet av att bli älskad. Men om vi ska snacka verkligt scenario så… Pratar vi om att jag är Nicklas eller Anna?

V: Jag vill typ gråta av tanken. Annas lugn gav mig någon sorts hopp dock. Jag tänker på om du var Nicklas.

A: Jag hoppas att jag hade haft mod och styrka nog att våga bryta eller i alla fall vara ärlig och visa den respekt och ödmjukhet som ändå borde infinna sig i en sån situation. Inte vara så självupptagen. Men jag vet inte. Har ingen aning om hur en sån situation skulle påverka mig. En annan sida av mig vill tro och hoppas att jag skulle vårda och ta hand om och ge Anna den kärlek hon behövde innan hon försvann. Du?

V: Jag skulle nog aldrig kunna försvinna ur någons liv på det sättet. Känns omänskligt, men samtidigt förstår jag också att det inte är det.

För mig är allt fortfarande rätt virrvarrigt. Jag känner både ångest och trötthet; medlidande, ilska, men också något slags vasshet. Det känns som om vissa repliker träffade så rätt. Det känns som att alla fick ta plats på något sätt i kaoset.

V: Tänkte byta samtalsämne en stund. Jag blev oerhört stimulerad av scenografin och rekvisitan. Vet inte vad det är, men jag blev störd av hover-boarden och mobben som filmar döden av Nicklas. Men samtidigt som jag blev störd var det bara så rätt.

A: Ja! Det är en fantastiskt skildring av samtiden. Skrattade så mycket åt hoverboard-karaktären, Justus va? En klockren stereotyp av idag. Men, om vi ska försöka sammanfatta lite, vad har du för känslor i kroppen nu?

V: Jag kände att alla karaktärer var härliga, och även om jag inte riktigt fattade vad de gjorde där så känns det som att det är så det är i verkliga livet. Vi träffar en hel hop människor. En del fastnar, en del hänger kvar, och en del faller av.

A: För mig är allt fortfarande rätt virrvarrigt. Jag känner både ångest och trötthet; medlidande, ilska, men också något slags vasshet. Det känns som om vissa repliker träffade så rätt. Det känns som att alla fick ta plats på något sätt i kaoset.

V: Jag känner en sådan bottenlös hopplöshet, men samtidigt ett hopp och ett jävlar anamma i att livet blir som man gör det!

A: Ja, jag håller med dig! I allt det mörka väcktes ändå hoppet, starkt – man bestämmer själv! Och det blir som man gör!

V: Känner ingen trygghet, men det är bättre så. Känner mig levande.

A: Det känns positivt. Ska vi avsluta med det för den här gången, att vi går levande men otrygga från Dramaten?!

V: Yes!

 

1/5, kl 8.01

V: Känner fortfarande en sån oerhörd spänning efter teatern. Så himla fint!

 

Stämning
Dela:
Inlagt januari 18, 2017 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar