En väv utan gränser

Föreställning: Weaving chaos, Dansens hus 16 februari 2017
Koreografi och regi: Tânia Carvalho
Kostym: Alexander Protic
Ljusdesign: Zeca Iglésias
Ljusscenografi: Jorge Santos
Musik Ulrich Estreich
Dansare: André Santos, Bruno Senune, Cláudio Vieira, Gonçalo Ferreira de Almeida, Jácome Filipe, Leonor Hipólito, Leonor Keil, Luís Guerra, Luís Marrafa, Luiz Antunes, Maria João Rodrigues, Marta Cerqueira

 

En dansföreställning med ingen egentlig början eller slut; Weaving Chaos är en utmattande färd genom helvetet. En fruktad vanföreställning. En intensiv dödskamp. En ihärdig illusion. En galen hallucination. Ett kaotiskt vanvett. En makaber tavla. En mänsklig elegi. Tânia Carvalho utforskar sina dansares uthållighet och mitt tålamod, hon manipulerar känslorna med den suggestiva ljussättningen som hindrar mig att se dansarnas rörelser och uttryck tydligt. Kostymen av tyll, som skiftar mellan beige och mörk violett, hänger som lösa, sköra stycken, på väg att vittra sönder. Ljuden av vågor, knakande skrov, gnisslande segel förstärker upplevelsen av havets kraft, makt och nyckfullhet. Carvalho experimenterar med mötet mellan konst och dans på ett uttrycksfullt sätt och tänjer på gränsen för hur mycket mina sinnesintryck orkar ta in utan att kollapsa. Utan ursäkter, in i en gränslös värld får betraktaren aldrig möjlighet att hämta andan. Jag upplever hur tiden försvinner. Dåtid, nuet och framtiden smälter samman. Evigheten tar vid.

Allas öde är en unison resa samtidigt som döden ekar hånfullt i mörkret. Sanningen är den att jag är lika fast i deras inferno.

Detta totala kaos utan lugn, som kastas mot mitt ansikte. Ett avgrundsmörker som fortfarande ligger kvar som tunga svarta kajalstreck på mina ögonlock. Weaving Chaos är en känslomässig explosion. En häftig drogtripp. Ett konstverk som tar form framför mina ögon på ett fullkomligt kompromisslöst sätt. Dansarnas brutala överlevnadsinstinkt känns som knivskarpa piskrapp mot min hud. Deras smärta och skräck är som en mardrömsliknande berg och dalbana. Och hela ensembelns rädsla är som en ovälkommen följeslagare jag försöker att skaka av mig. Dansen är en gemensam massa som rör sig för sitt liv utan framgång. Allas öde är en unison resa samtidigt som döden ekar hånfullt i mörkret. Sanningen är den att jag är lika fast i deras inferno. Vi är tillsammans men på en färd utan lyckligt slut. Den enda lilla strimma hopp som lyser på scenen slocknar till slut och jag sitter lamslagen. För första gången lämnar jag Dansens Hus mörbultad. Dränerad men ändå berörd. Och Weaving Chaos fortsätter att växa långt efter det att de sista applåderna försvunnit ner på havsbotten.

Inlagt februari 24, 2017 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar