Ett hav av död och rädslan för det annorlunda

Föreställning: De L’Origine & Half life, Operan, 17 februari 2017

De L’Origine
Koreografi: Olivier Dubois
Ljuddesign: François Caffenne
Ljus: Emmanuel Gary
Solister: Jonna Savioja, Gunnlaugur Egilsson

Half life
Koreografi, scenografi, kostym/mask: Sharon Eyal
Koreografi: Gai Behar
Ljuddesign: Ori Lichtik
Ljus: Alon Cohen
Medverkande: Clyde Emmanuel Archer, Sarh-Jane Brodbeck, Frida Hambraeus, Daria Ivanova, David Kupinski, Nacho Lopez, Ross Martinson, Johnny McMillan, Daniel Norgren-Jensen, Emily Slawski, Lea Ved, Amanda Åkesson, AdiLiJiang Abudureheman.

 

En svart scen, långt borta skymtar ljuset. Jag kan inte utgöra siluetten. Men så kommer den närmre. Två kroppar som intensivt klänger på varandra, jag vet inte om det är en kamp mellan rivaler eller två älskande. De två vita dansarna på scenen stundtals badar, stundtals vadar i ett hav av kroppar, ett hav av död. Som om de vore de sista två kvar på slagfältet. Men deras kamp är inte över. Slitningarna mellan en exploderande ilska och en vilja att gräva ner sig i havet av död är det som fångar mig. Befinner vi oss alla i detta limbo? En plats där vi måste välja mellan att döda eller att bli dödad? Darwinismen i sitt esse, survival of the fittest.

Varför händer inget? Vad betyder egentligen allt detta? Jag försöker febrilt förstå vad det är jag tittar på, men blir gång på gång blockad av det intensiva ljudet.

Den intensiva ljudbilden omsluter rummet och jag känner mig nästan instängd i den kanske för långsamma rörelsen mot ett klimax. Frustrationen fattar stegvis tag om mig. Varför händer inget? Vad betyder egentligen allt detta? Jag försöker febrilt förstå vad det är jag tittar på, men blir gång på gång blockad av det intensiva ljudet.

Så händer det. Helt plötligt brister det för dansarna och nästan maniskt börjar de släppa loss en ilska, och visar de till synes döda kropparna på scengolvet ingen hänsyn. Detta synkroniserade och repetitiva förintandet av de människolika dockorna slår till en i ansiktet. Men samtidigt som det knyter sig i magen är scenbilden otroligt vacker. Sparkar och slag, siluetter av kroppar som flyger, och sedan en dimma som långsamt väller in över scenen och lägger sig som ett lugn över slagfältet. Det går inte att låta bli att njuta av bilden på scen. Samtidig kvarstår så många frågor. Vem är god och vem är ond? Är det så här världen ser ut?

När ridån går ner och en lite tveksam applåd sprider sig bland publiken känner jag ingen tillfredsställelse. Snarare infinner sig en mental och emotionell utmattning från att ha försökt förstå rörelsen på scen, och samtidigt den kamp om liv vi konstant befinner oss i.

Och kanske är det meningen.

Bild från Half life. Foto av Hans Nilsson

Del två:

Förväntningarna är höga. Jag kommer ihåg hur Eyals ”Bill” lämnade mig lycklig och inspirerad. Ett nytt beat fyller rummet och på scenen rör sig en man och en kvinna i två helt olika men ändå synkroniserade, monotona rörelser. Jag vet inte hur länge det pågår. Men ett lugn infinner sig. En klunga av ytterligare elva dansare rör sig in på scenen, färdas som om de vore en och samma kropp. Långsamt och naket mot det ensamma paret. Ingen vågar bryta mönstret och ta sig loss. Precis som om vi vore på en svartklubb någonstans, med ett hav av människor som försökt bryta sig loss från normen men som ändå rör sig på precis samma monotona sätt. Att helt gå in i sig själv och samtidigt vara omgiven av andra som förhåller sig till samma regler som en själv. Det är ett svartklubbsdansgolv där uppe på scen. Och musiken av Ori Lichtik bara förstärker känslan.

En klunga av ytterligare elva dansare rör sig in på scenen, färdas som om de vore en och samma kropp. Långsamt och naket mot det ensamma paret.

Den stelhet och kantighet som återfinns i rörelsemönstret ger bilden av att de alla befinner sig i en predestinerad box, ur vilken det inte går att ta sig ur. De individuella dansarna försöker vid olika tillfällen kämpande bryta sig loss från gruppens rörelse, men tvingas tillbaka. Ställer sig i ledet igen. Och med ens när det händer känns allt lite tryggare, lugnare.

Jag hatar att det som är annorlunda inte accepteras, ändå vill jag verkligen stå där på scenen i mitten av klungan. Vara en del av gemenskapen, en del av gruppen. Inte bryta mig ur. För den processen känns så otroligt svår och tung. Ändå är det också dessa motsatser som är så tilldragande. Kontrasten som uppstår när gruppens monotona, synkroniserade rörelse skiljer sig från individens. Även det nakna och precisa som återkommer hos olika personer men vid olika tillfällen. Det binder samman hela stycket. Det är däri harmonin uppstår.

Inlagt februari 20, 2017 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar