Flock-feelings

Föreställning: Flock, den 1 oktober 2016
Plats: Scenkollektivet Potato Potato, Malmö
På scen: Helena Engberg, Paulina Göth, Sakib Zabbar
Konstnärlig ledare/processledare: Helena Engberg och Paulina Göth
Koreograf: Sara Jane
Scenografi/Rum: Maja-Li Härdelin och Elvira Varghans

 

Min bästa väns mamma älskar elefanter. Jag tänker på det nu, att jag aldrig frågat henne varför.

Det är eftermiddag och vi är några vuxna och några barn som står och väntar på att musiken från den nyinflyttade dansstudion på våningen ovanför ska tystna, så att föreställningen kan sätta igång.  Skådespelarna ser lite trötta ut. De väntar. Berättar för oss att de lärt sig mycket om elefanter på sista tiden. Att elefanter kan känna med snabeln på en annan elefants tinning och förstå hur den mår. Att de bara äter kvistar och blad. Att de har flera uppsättningar tänder så att det kan växa ut nya under de nedslitna. Men när den sista uppsättningen är utsliten kan de inte längre äta. Då dör de, berättar skådespelarna. Jag tycker att det låter så obehagligt. Det där att de svälter ihjäl till sist. Skådespelarnas mjuka, gråmelerade trikåer signalerar att de blivit en del av flocken. Deras hoodies kan fladdra som stora segelliknande öron. Och nu har de något som de vill visa oss. Vi ska hålla ögonen på våra erfarna elefanter och kliva in. Hoppa i silvriga vattenpölar av tyg. Följa med flocken. Genom lek, akrobatik, musik och interaktivt drama, vill scenkollektivet lyfta frågor om den samtida människans behov av närhet till varandra, kollektiv organisering, familjeliv och vänskaper. Vi slår oss ner i ett rum med frestande kullar i rosa fuskpäls och lianer.

Det är något med den där konfliktfria inledningen som gör mig trött. Och lite besviken. Alla intressanta frågor om vårt sätt att leva verkar också bli svåra att utforska. I alla fall tillsammans.

Skådespelarna är smidiga elefanter. Men de är inte så kraftfulla, snarare försiktiga och lite trevande. De berättar om hur härligt livet är i flocken. Hur många de är. I flocken är man inte bara bunden av biologiska band. Den är som en stjärnfamilj av valda elefanter. Som man kan prata med, på riktigt. Till skillnad från livet i tvärtom-flocken. Där är det åtta timmars arbetsdag med meningslösa sysslor och ingen tar riktigt hand om någon annan. Människans grå vardag ställs som nyanslös kontrast mot elefanternas kärleksfulla gemenskap. Det är något med den där konfliktfria inledningen som gör mig trött. Och lite besviken. Alla intressanta frågor om vårt sätt att leva blir också svåra att utforska. I alla fall tillsammans. Ytterligare idéer uteblir. Är livet verkligen så enkelt i flocken? Finns det inga ensamma elefanter? Och finns det något hopp för människorna i tvärtom-flocken?

Jag längtar efter oväder. Och ett försiktigt oväder kommer. Dimma sköljer in. Åska stampas fram. Död. Och då behövs flocken. Då måste vi hjälpas åt. Barnen väcker flockens utmattade, sörjande elefant till liv, och den scenen är så vacker. Där och då känns det som att vi inte vet säkert hur vi gör, vart vi ska eller hur det ska gå, men att vi kan visa varandra vägen.

Stämning
Dela:
Inlagt oktober 5, 2016 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar