Forever alone, bara inte för alltid

Föreställning: Forever alone, den 8 oktober 2016
Plats: Unga Klara
Av: Elmira Arikan
Regi: Farnaz Arbabi
Scenografi & kostymdesign: Anna Dolata
Medverkande: Hillevi Berg Niska (sång), Saskia Husberg, Klas Lagerlund, Joel Mauricio, Siham Shurafa och Catherine Westling

Föreställningen är ett samarbete mellan Friends, Unga Klara och Regionteatern Blekinge Kronoberg

 

När jag var runt 20 var jag besatt av konstnären Jenny Holzer och hennes projekt med truismer. Jag stal och gjorde egen ”konst”, hennes i marmor inhuggna text blev av mig ett inbroderat Hands on your breast can keep your heart beating på min pojkväns örngott. En av mina bästa vänner tatuerade in Holzers In a dream you saw a way to survive and you were full of joy på sin överarm. Jag tänker på honom och orden på hans arm när jag ser Unga Klaras föreställning Forever alone. Tänker på utsatthet och Holzers formulering. För mig visar sig föreställningen så, som en enkel men samtidigt helt omvälvande dröm om överlevnad. Fortfarande en dröm, inte någon verklig lösning eller plan. Men ändå, ett snabbt uppflammande ljus i det annars svårnavigerade dunkla. För det finns ingen tydlig utväg när man tar smärta på allvar. Vi kan som bäst bara få en förnimmelse av att det inte alltid kommer vara så här.

Kommer jag vara forever alone? Jag bara undrar. Jag tänkte på det igår kväll. Jag kom fram till att jag kan vara ensam nu och det är okej, jag bryr mig inte. Men jag skulle inte vilja vara det för alltid

Ett barn är försvunnet och polisen är inkopplad. Föräldrar oroade. Tv-radion rapporterar i extrainsatta inslag, larmar och signalerar fara. Och teorierna är minst sagt rafflande. Det kan röra sig om en galning som äter barn. Vuxenvärlden formulerar sig i termer som förenklar eller gör det hela till ett fasansfullt mysterium. Så här får det bara inte vara. Men parallellt blir det tydligt för oss i publiken att barn nog dessvärre är försvunna mest hela tiden. Sjukskrivna eller bara osynliga av ensamhet. Undvikande och på flykt undan skolgården. Soledad, ett av barnen i föreställningen, träffar en enhörning som något motvilligt blir en mentor. En my little pony som börjat leva och leverera tips. Polisen vänder sig istället ut mot oss och Stockholmsnatten och ledtrådarna kommer tillbaka i form av en aria. I föreställningens väv av berättelser sammanfogas det oerhörda och det vardagligt krassa och belyser glappet mellan de vuxnas önskan och barnens verklighet.

Foto av: José Figueroa

Den är outhärdlig, nästan omöjlig att hålla kvar, tanken på att vara för evigt ensam. Som med så mycket annat plågsamt kan vi stå ut med den tillfälligt. Vi kan till och med härda ut länge om vi får veta säkert att det sedan går över. Marto, det andra barnet i föreställningen, ställer den frågan till sin mamma. Kommer jag vara forever alone? Jag bara undrar. Jag tänkte på det igår kväll. Jag kom fram till att jag kan vara ensam nu och det är okej, jag bryr mig inte. Men jag skulle inte vilja vara det för alltid. Men som förälder är det så svårt att stå nära den där upplevelsen, stå kvar och bara lyssna. Jag kan känna igen mig i Martos mamma och skäms över den där längtan att vilja lösa, dämpa, bulla upp och kanske helst av allt titta åt ett annat håll. Där potentiella kompisar nog visst står och väntar. De vill helt säkert spela fotboll. Kom igen nu! Kan höra mig själv säga, du har ju mig, vi har varandra och inte alls validera hur det känns. Men ensamheten får, precis som i verkligheten, kännas och finnas i den här föreställningen.  Den får värka, glittra och sjunga. Ta plats.

Forever alone är ett viktigt meddelande till allmänheten, ett poetiskt allkonstverk som berättar om hur livet är när faran aldrig blåses över. Och det är fantastisk teater.

Stämning
Dela:
Inlagt oktober 26, 2016 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar