Föreställning: Give me a reason to live, på Dansens hus 14 april 2016.
Koreograf och dansare: Claire Cunningham.
Längd: 40 min.
Give me a resaon to live är dedikerad till offren i Aktion T4, initierad av Adolf Hitler 1939. Aktion T4 var Nazitysklands så kallade eutanasiprogram, i vilket män, kvinnor och barn med psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar ”barmhärtighetsdödandes”. Med sin föreställning agerar Cunningham ett levande minne för Aktion T4:s offer men även för de individer som i dagens Storbritannien lever med olika funktionsvariationer och som diskrimineras.
Reaktion av Jörgen Löwenfeldt, som bland annat ligger bakom instagramsuccéerna Bagatellerna (utvalda bagateller publiceras även här på Below Beneath) och Brev i Exil.
”När tillvaron släpper taget”.
Så ville jag på förhand inleda texten om Claire Cunninghams omvända dödsdans ”Give me a reason to live”. Men jag anade inte att jag själv skulle ikläda mig rollen som tillvaron.
Först för hon sig som en instängd vingklippt fluga, möjligen en första blinkning till den holländske medeltida konstnären Hieronymus Bosch, som i sitt surrealistiska måleri gärna skildrade människan som både instängd och vingklippt. Alla tiggare var krymplingar. Alla krymplingar var tiggare.
Det är inte långsökt. Boschs verk har nämligen utgjort basen för dansen, som ackompanjeras av katedralmusik varvat med monotont flygplansmuller.
Och Claire Cunningham behöver kryckor för att ta sig fram, ett hjälpmedel som blir ett redskap när hon pö om pö föds framför oss. Den första halvtimmen ser vi knappt hennes ansikte, vi möter inte hennes blick. Istället ger vi henne vårt tålamod. Låter livsdansen äga rum framför oss, med kryckorna som redskap. Sakta, sakta väcks hon.
Jag känner att om du bara har några minuter kvar att leva och om mörker är vad som väntar blir dessa minuter värda att offra allt för. Jag känner att jag vill hjälpa, och jag gör det, förstår jag, genom att se på.
När Claire till sist reser sig och föds (eller lämnar oss, beroende på tolkning) är det publiken som lyses upp. Hon blir till i våra ögon. Vi gjorde det!
Efteråt dansar hon fram över scenen igen, landar på en stol i ett samtal med arrangören. Hon förklarar att ”the magic happens” när vi slutar tänka. Hon säger att vi borde sluta prata om den gyllene regeln, för den är självisk. Hon förklarar vidare att det finns två dödsfall i uppsättningen.
Men jag såg bara liv.
