Föreställning: Britney, 5 november 2016
Plats: Turteatern
Koncept, text, regi: Py Huss-Wallin
Scenografi: Andreas Blom, Annika Tosti
Kostym: Jonna Bergelin
Koreografi: Elvira Roos
Medverkande: Bianca Traum, Katarina Krogh, Nils Granberg, Anja Lek Paulsson, Carl Gustavsson, Johanna Malm
Vi är på Turteatern i Kärrtorp omgivna av en förfulad version av Britney Spears omistliga estetik. Jag känner mig orolig och lite nedstämd innan showen ens börjat, vad ska de (vi) göra med henne den här gången? Jag litar inte på någon. Britney, med blick och knyck, som äger alla i stunden de fyras av med tryck, kommer alltid att vara ägd.
I was born to make you happy
Föreställningen gör ont, den förskönar inte, den lindar inte in, den berättar om Britney, om alla de som ägt henne och mitt hjärta går sönder i två timmar. Och jag vill inget hellre än att ta in allt det onda. I kärlek är empati enkelt. Är det kärlek?
Get it get it, get it get it (OOOHHHH)
(Panting)
I’m a slave for you. (Here we go now)
När alla i ensemblen utom en, som är tween-Britney, blir juckande Disney-pedofiler med gigantiska mjukishuvuden vilka nickande upptäcker ”so, you can dance?” fryser rummet och vi vill ta till vapen.
Framför mig spelas barnstjärnans och superobjektets trauma till liv fram med iskall exakthet. Britney är oemotståndlig och sårbar som fan, dessa parallella mänskligheter dansas fram, ålas fram, ögonknullas*darras*hulkas*faller fram av alla de sex som ömsom är Britney, ömsom är de som vill röra, lägra henne. Britneys musik och symbolik finns hela tiden där och befäster henne som för alltid upphöjd. Ensemblen och scenografin alstrar tillsammans oförglömliga bilder, skratt som bubblar upp men fastnar lika snabbt, känslokaskader stora nog för både människan och fenomenet Britney Spears.
När alla i ensemblen utom en, som är tween-Britney, blir juckande Disney-pedofiler med gigantiska mjukishuvuden till masker vilka nickande upptäcker ”so, you can dance?” fryser rummet och vi vill ta till vapen. När rummet blir mörkt och det obehagligaste av ljud väcker vår nyfikenhet för att sedan få oss att backa i rysande obehag när ljuset kommer åter, när vi ser de hundratals krypande plastdockorna, suddas gränsen mellan nytt liv och ny död ut. När de som inte får ”a piece of Britney” kastar sig ur habegäret till dömandet ”you shouldn´t be a mom, what we´re you thinking” vitnar en bit av mig.
People can take everything away from you
But they can never take away your truth
But the question is..
Can you handle mine?
Kulmen nås när världen (och vi) får nog och skriker LEAVE BRITNEY ALONE.
Hit me baby one more time
Britney kan inte vinna. Britney kan inte ljuga. Vi älskar henne (älskar vi henne?) för att hon kämpar, för att hon inte kan ljuga, för att hon inte kan vinna. För att hon in emellan skiter i.
They say I’m nasty
But I don’t give a damn
Vi kan inte ge henne tillbaka det som blivit henne stulet, vi kan inte lämna henne ifred. Det enda lilla minsta vi kan göra är att se hennes sanning i vitögat och ge henne den absoluta ikonstatus hon förtjänar. Allt detta gör föreställningen Britney på Turteatern. Så, gå se.
Forever, Email my heart
Vi kan inte lämna henne ifred.
