O Romeo, Romeo, varför är du Romeo?

Föreställning: Romeo och Julia av William Shakespeare, den 18 november 2016
Plats: Kulturhuset Stadsteatern
Bearbetning: Armin Kerber
Regi: Linus Tunström
Scenografi och kostym: Julia Przedmojska
Medverkande: Gizem Erdogan, Daniel Nyström, Emil Almén, Alma Pöysti, Robert Fux, Leonard Terfelt, Anna Wallander, Anders Johannisson, Jessica Liedberg, Åke Lundqvist, Peter Gardiner

 

Jag vill gå genom det här verket snabbt, som på en konstutställning. Gå igenom rummen raskt och sen gå tillbaka till de bilder som faktiskt fångade mig. Spendera tiden där. Men det går inte. Så fungerar det inte på teatern. Den utvägen finns inte.

Jag går ingenstans, sitter ner i de dryga tre timmarna och försöker sedan komma på vad det är som inte händer med mig.

Jag sitter och längtar efter allvar. Att kärleken ska vara allvarlig. Eller om det är begär så låt det vara allvarligt.

Kanske att längtan efter att kunna bete mig som på ett galleri mynnar ur alla bilder som föreställningen består av. Linus Tunströms gestaltning av Romeo och Julia är full av form, rörelse och stiliserade bilder. En del starka bilder. Snabbt frammanade tavlor av död och blodiga händer, bubblig förälskelse. Ändå är det en nerv, eller ett slags liv, eller kanske riktigt hjärteblod som saknas. Jag sitter och längtar efter allvar. Att kärleken ska vara allvarlig. Eller, om det är begär, så låt det vara allvarligt. Eller den nedärvda ondskan, våldet och hämndbegäret – låt det vara allvarligt. Men för mig hinner vi inte komma dit. Jag vet inte om jag vill skala bort eller fokusera eller både och. Jag vet inte vad den här föreställningen vill prata med mig om. Inte för att jag helt säkert behöver veta. Men Romeo och Julia drabbar mig inte, hur gärna jag än sitter där och vill. Jag känner mig uttråkad.

De där folieballongerna, de överdimensionerade siffrorna i uppblåsbart silver. Från Partyland? De är verkligen ett deppigt nu.

Läser i programmet att man i bearbetningen av texten varit intresserade av att undersöka vad som händer om man placerar Romeo och Julia i vårt samhälle, i ett nu. Och visst finns det element av vår samtid representerade. De där folieballongerna, de överdimensionerade siffrorna i uppblåsbart silver. Från Partyland? De är verkligen ett deppigt nu. Och visst går de på klubb istället för bal och Mercutio tar koks men det är ändå ett väldigt otydligt nu. Vad är det i nuet som man önskar understryka eller undersöka? Projektioner av påven flimrar förbi vid några tillfällen, buden mellan Mantua och Verona går med en uppstoppad räv och Broder Laurence verkar förtjust i att dansa till kubanska toner. Men bilderna, attributen och det förhöjda tilltalet genererar ingen engagerande kedja av associationer, inga trådar som tar mig vidare. Romeo och Julia tar mig inte till ett nu som betyder något. Inte för mig.

Foto av: Petra Hellberg (beskuren)

Jag kurerar en utställning i mitt huvud. Behåller en gigantisk boll i rosa gummi som är som en förälskelse, en oundviklig död eller en sol som blir till måne, tid som passerar eller… Undersöker gränslandet mellan att studsa lätt och att krossas. Låter den vara som Louise Bourgoises mammaspindel, mitt i rummet. Romeo och Julia får malas ner av den om och om igen. Står där och tittar. Kanske prövar själv. Vill känna hur den känns.

 

Stämning
Låg,
Dela:
Inlagt november 23, 2016 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar