Om abstraktioner, snö och starka färger med Daniel Åkerström-Steen

Inlagt i Bakom kulisserna inom Scenen

Du har precis haft premiär på Karl-Bertil Jonssons julafton på Malmö stadsteater, där du gjort scenografi och kostym. Hur skulle du beskriva arbetet med föreställningen?

Jag skulle säga att det har varit ett ganska nytt typ av arbete.

På vilket sätt?

Rent estetiskt och konceptuellt var det någonting som jag inte riktigt brukar syssla med i vanliga fall.

Vad var det som skiljde ut sig?

Det är ett väldigt smalt och specifikt koncept. Själva berättarspråket – bildspråket – är väldigt abstrakt. Tanken var att det inte skulle finnas någon som helst rekvisita som var föreställande eller autentisk i situationen, utan allting skulle vara abstrakta klossar och pyramider – byggda träformer, målade i olika färger. Abstrakta symboliska saker där man påstod att om man bar en julskinka och ställde fram den på bordet skulle det kunna vara en orange träkloss. Dessutom skulle man kunna ”göra saker i luften”, alltså utföra imaginära sysslor och hantera imaginär rekvisita.

Vi hade en så kallad foley, en person som jobbar med film och tv och ljudlägger saker så att det låter bra på film: knarrsteg i snö, potatismjöl i påse… I vanliga fall sker det arbetet i efterhand, med vi valde att ha en sådan person med på scen. Publiken skulle se tydligt att den här personen dealade med de där grejerna. Därför skulle det inte heller finnas saker. Har man bestick som skrapar mot en porslinstallrik är det oerhört ointressant att någon står och gör det, för då har du ljudet actually där.

Hur föddes idén om en foley?

Den kom från regissören. Det väckte min tanke om att inte ha några saker, utan abstrakta objekt som man skulle kunna hantera som gåvor och presenter, som skulle konsumeras, fram och hit och tillbaka, eftersom det var Karl Bertil Jonssons julafton. Som ett slags konsumtionskritik: att varsågod här får du en dyrbar gåva och så är det totalt hittepå. Det är en blå pyramid. I mdf-skiva.

Allt det här med att ringa in sig så snävt, att vi kan inte hantera något annat än de här objekten, det är jag inte särskilt van vid. Jag brukar arbeta med faktiska ”ready mades” som man kallar det. Att man köper färdiga saker.

Det brukar du väl göra både i scenografi och kostym?

Exakt. Därför var det väldigt annorlunda.

Hur påverkade det dig?

Jag behövde hålla mycket mer stenhård koll på processen, på repetitionerna. Och jag fick komma på sätt att hantera situationer. I vanliga fall kan det dyka upp en situation där man kommer på att här skulle det behövas ett strykjärn, och då kan rekvisitören ordna ett strykjärn. Tycker jag att det ska vara ett annat strykjärn går det att skaffa ett strykjärn som jag rent visuellt tycker ser ut som det borde. Men frågan ska det vara ett strykjärn eller ska det inte vara ett strykjärn, brukar inte vara så stor, för det tillåts i de koncept som jag vanligtvis jobbar i. Men nu gjorde det inte det.

Det enda icke-imaginära vi hade på scenen var en julgran. Den var som the holy grail, som den röda klänningen på flickan i Schindlers list. Den stora folkhemssymbolen. Den fick vara på riktigt.

Foto av: Emmalisa Pauly

Det här sättet att jobba – vad har det fått dig att upptäcka hos dig själv?

Jag är väldigt ointresserad av avancerade tekniska ”teaterlösningar”. Jag är i princip emot det. Man gör saker på scen så som man gör i verkliga livet. Ska man till exempel öppna en burk tonfisk, då har man en burk tonfisk och en konservöppnare och så öppnar man burken. Det kanske var ett dåligt exempel för det är messy, och lukten med tonfisk… Men att skära ett bröd: man tar inte fram ett bröd som har en färdigskuren skiva som man låtsas skära, som sedan ska falla loss från sin stora brödenhet via en elektromagnet. Sånt håller folk på med. Sätter hjul och det ska rullas saker. Bär det istället så som man bär det i verkligheten! Sätt inte laserhjul på det! Jag vill inte hålla på med sådant.

Generellt tycker jag att det finns en större skönhet och magi i det synliga och det vardagliga än att göra saker som är häpnadsväckande utifrån mycket teknik och pengar. Det tycker jag ofta inte är så kul och upphetsande. Eller vackert. Det väcker väldigt sällan saker i mig.

Som jag förstår det har arbetet varit långt ifrån mycket som du gjort tidigare. Men vad skulle du säga är typiskt dig, som finns med här? Om det nu finns något? Kommer folk att se att det är du som har gjort scenografi och kostym?

Nej, det tror jag inte. Men det har varit ganska färgkoordinerat de senaste gångerna. Jag är nog mer intresserad av att låta rummets och kostymens påstående ta mer plats.

Och jag kan känna igen min egen humor i karaktärsarbetena i kostymerna väldigt tydligt.

Berätta!

Som en liten liten figur som bara dyker upp bland de människor som hurrar när Karl-Bertil går sitt segertåg, när han går runt till folk och ber om ursäkt och blir hyllad. Då tänkte jag här borde det vara med en kulturvänsterperson, fast någon som är del av den övre medelklassen. En som anser sig vara revolutionär, men som blivit fullkomligt tryffelstinn. Jag ville att hon skulle ha en jättejättestor stickad polojumper i nån knallblå färg och Kristina Lugn-hår. Ett jättestort mittbenefrass från helvetet. Det var bara tvunget att vara sådant hår. Jag tyckte att det var jätteroligt.

Foto av: Emmalisa Pauly

Vad hoppas du att rummet och scenografin ska framkalla för känslor och associationer?

På en väldigt väldigt basic nivå är det stark färg. Och man behöver röra sig på ett speciellt sätt i rummet med dess nivåskillnader och specifika former. Jag ville att berättelsen skulle vara relevant för människan idag; att man skulle associera platsen både till varuhuset, som konsumtionens högborg, och till olika nivåskillnader – som ett slags klasstrappa. Sedan finns det även en torgassociation: en plats där alla klasser möts. På Sergels torg går pundaren och uteliggaren sida vid sida med tanten från NK. Eller i kollektivtrafiken: en tunnelbanevagn där alla olika står tätt intill varandra.

Snön är också en relevant sak. Den är ett scenografiskt tydligt inslag som skulle vara någonting jätteromantiskt och julmässigt vackert för många, men som för en del bara är dödshotande. Bara skitjävlig, för att man sitter ute på en trottoar dygnet runt.

 

Karl-Bertil Jonssons julafton spelas fram till och med den 4 februari

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar