Julia, hur kom det sig att föreställningen Mor/dotter, som du regisserar, började växa fram?
Delvis var det så att jag som skådespelare kände att det finns så sjukt mycket kunskap hos skådespelare som regissörer aldrig använder sig av. Vilket kändes som such a waist av kraft och talang. På många andra arbetsplatser har man annars en sån typ av diskussion, man frågar sig hur ska vi få våra medarbetare att känna sig mer delaktiga? Eftersom det oftast blir bättre då. Men inom teatern finns inte det, utan det är superhierarkist. Regissören bestämmer allt och sen har man ett manus som också bestämmer det mesta. Det finns egentligen väldigt lite utrymme för skådespelare att vara medskapare till den historia som de ändå ska bära.
Så jag började träffa skådespelerskorna som är med i föreställningen redan i maj för att samtala med dem. För precis som på affischen till den här föreställningen, som ju är en bild på mig och min mamma, ville jag våga göra det väldigt personligt. Vi intervjuade alla kvinnor som är med i teamet. Skådespelarna, kompositören, dramaturgen, alla kvinnor som hör till produktionen. Vi pratade om deras personliga erfarenhet av att vara antingen mamma till sin dotter eller dotter till sin mamma. Och det har skapat en bank av kunskap.
Hur är det att vara dotter till en mamma som slår en? Hur är det att vara mamma till en dotter som man inte älskar? Hur är det att vara adopterad? Hur är det att växa upp med en fattig mamma? Hur är det att ha en symbiotisk relation? Alla de här historierna som aldrig får finnas på teaterscenen finns här.
Jag kände att relationen till min mamma är den viktigaste relationen i mitt liv, den som har präglat mig mest. Det är den mest dramatiska relationen. Hur kan den här relationen aldrig gestaltas i min värld som är teater? Hur fan kan vi inte prata om det här? Jag vill prata flera timmar om bara exakt det här. Men ofta gestaltas den här relationen på ett väldigt idealiserat sätt. Och bilderna av urmodern är så starka. Som Ronja och Lovis. Urmodern som sitter vid elden och sjunger vargsången.
För mig var det en fruktansvärd tid att få min dotter. Det var så krävande. Fysiskt var det extremt krävande och det var så mycket minnen av relationen till min egen mamma och ångest över att inte förmå vara Lovis fast jag trodde att jag var det. Det blev nästan omöjligt för mig att bära det. Så det har blivit en del av mitt kall, att berätta om den typen av erfarenheter. Jag upplever att jag har fått en väldigt bra relation till min dotter just på grund av att jag har fått lov att tala om mina rädslor och mina tillkortakommanden. Saker som jag intuitivt ville begrava eftersom jag så gärna ville vara med i den lyckade klubben. Men min erfarenhet är att det kan bli möjligt först när du offrar ditt ego.
Berätta mer om det rum som ni skapat i föreställningen?
Jag var trött på att publiken sitter i en gradäng och skådespelarna står på scenen och blir beundrade eller utbuade. Det är så prestationsmässigt. Det som skiljer teater från film är bland annat att vi delar nuet. Varför kan vi inte dela nuet mer?
Den första delen av föreställningen är en cirkel, där vi sitter tillsammans. Det liknar en gruppterapicirkel där skådespelerskor och publik sitter sida vid sida. Samtidigt vill jag verkligen att publiken ska känna sig trygg. Jag har väldigt svårt för det interaktiva och tycker att publiken ska få vara publik. Men publiken kommer aldrig att utsättas i vår föreställning, den ska inte göra någonting. När jag gick i medberoendeterapi, den första perioden sa jag ingenting. Jag var bara drabbad av hela situationen för att det var så kraftfullt. Jag var med i cirkeln men jag hoppade alltid över min egen berättelse. Först mot slutet började jag berätta själv. I föreställningen tänker jag att det är den där enormt kraftfulla känslan av att vara vittne.
Första delen av föreställningen är hård. Den är exakt transkriberad. Det är människors liv. Men slutet handlar mer om försoning. En försoningsrit om man så vill. Jag kanske aldrig kommer få de där orden som jag behöver från min mamma. Och jag kanske aldrig kommer kunna säga de där orden till min mamma. Men inom teatern så kan vi utföra de handlingarna ändå. Och handlingen i sig är helande och läkande.
En av mina lärare på scenskolan menade att teatern är humanismens sista utpost. Det är väl inte riktigt min upplevelse sen jag började arbeta inom teatern. Men i mitt hjärta är den ändå det. Teatern har en sån otroligt magisk potential i vårt samhälle, där för varandra helt främmande människor kan komma samman och uppleva någonting. Dela samma rum och dela nuet. Och jag vill inte ge upp kampen om det forumet.
