Föreställning: 20 november av Lars Norén, 3 november 2016
Plats: Elverket
Regi: Sofia Jupither
Medverkande: David Fukamachi Regnfors
Ljus: Ellen Ruge
Scenografi och kostym: Erlend Birkeland
Föreställningen produceras av Jupither Josephsson Theatre Company i samarbete med Dramaten och Uppsala Stadsteater
Det knyter sig alltid i magen på mig när skådespelare vänder sig ut till publiken med frågor eller uppdrag och på riktigt förväntar sig gensvar. När de klättrar upp mellan raderna, improviserar. Jag kan såklart uppskatta det som grepp, men jag vantrivs. Men jag brukar verkligen inte känna skuld så intensivt som jag gör där jag sitter nu: längst upp, längst bak, i gradängen på Elverket. Skickligt studsar skuldfrågan ut mot mig, mot oss och stannar kvar. Det är svårt att svara på varför ingen – inte ens när vi får den direkta frågan om vi har något att säga – ens viskar ”snälla, gör det inte”.
I Noréns text förflyttas vi till tyska Emsdetten, timmarna innan en skolskjutning. 18-åriga Sebastian förbereder sig. Hänger fram en svart kappa och en gasmask. Bär in en tung väska full med vapen. Han tycker synd om sin familj men han har bestämt sig. Hans berättelse livestreamas och vi, åskådarna, är hans youtube-publik. Snart ska han tillbaka till sin gamla skola för att döda. Han säger: Ni är inte oskyldiga.
För en kort stund fryser bilden i ett slags Taxi driver-ögonblick. Sammanbiten blick in i kameran och fingrarna formade till en pistol. Men Sebastian blir aldrig någon galen de Niro.
Vi får vara världen, som är sjuk. Samhället. Ytligheten. Och uppsättningen blir en sorts upprepning av det upplevda utanförskapet. Publikens tysta samvaro. Vi är skolklassen. Mobben. Och det hade kunnat vara uppumpat och aggressivt, men istället är föreställningen lugn och återhållet explosiv. För en kort stund fryser bilden i ett slags Taxi driver-ögonblick. Sammanbiten blick in i kameran och fingrarna formade till en pistol. Men Sebastian blir aldrig någon galen de Niro. Allt är så stilla. Ibland nästan sövande. Sebastians hämnd gestaltas försiktigt och David Fukamachi Regnfors icke-teatrala och genuint sårbara röst letar sig in. Han gör det verkligen svårt att värja sig. I slutet bränner ljuset ut mot oss. Bränner fast någonting i mig.