Tiden som går och vad den inte gör med oss

En Reaktion om Livet och Scenen

Föreställning: Evig ung av Erik Gedeon
Plats: Malmö stadsteater
Regi: Heinrich Christensen
Scenografi och kostym: Astrid Lynge Ottosen
Ljus: Sven-Erik Andersson
Mask: Robin Davidsson
Medverkande: Li Brådhe, Hans-Peter Edh, Sanna Hodell, Bill Hugg, Katarina Lundgren-Hugg, Marianne Mörck och Håkan Paaske

 

Jag är i Malmö. Jag och min pappa blir fotograferade för en utställning på temat fäder och döttrar. Det är en uppföljning. För 33 år sedan blev vi fotograferade av samma fotograf och nu vill hon träffa alla igen om det går. Ta nya bilder. Vi prövar oss fram i poserna från då. Skrattar och pratar om vilka mer hon hunnit träffa. Vad som hänt sen sist. Min pappa står nära mig och säger: det känns ändå inte som så himla länge sedan. Men det är det. Mina söner ser ut som jag på de där svartvita bilderna från 80-talet.

På kvällen går jag på Intiman, på premiären av Evigt ung. Jag har lovat min pappa att inte missa några fler premiärer. Det är bara två stycken kvar, sen går han i pension från sin tjänst som skådespelare på Malmö stadsteater. Föreställningen är vad jag förstår en sorts musikalfars. Skådespelarna spelar lite äldre varianter av sig själva och bär sina egna namn, utom min pappa som spelar en elak sjuksyster i flawless hår och make. Syster Paaske. De sjunger hits från förr i ny tappning. Det låter internt? Jag har extremt låga förväntningar.

Foto av: Emmalisa Pauly

Det är prutthumor. Det är spelat åldrade män med gånghjälpmedel som strippar. Det är Magnus Ugglacovers. Det är revystämning. Det är buskis. Jag gråter och skrattar. (Ändå).

Jag tror inte att mitt dementa jag kommer att sjunga Radioheadlåtar. Eller? Katarina Lundgren-Hugg ligger på scenen, skallig, och sjunger Creep vackrare än Thom Yorke. Jag tänker på hur jag ska orka att drabbas av kroppshat till och med på hemmet och funderar på vilka låtar som mitt vacklande minne kommer plocka fram som tröst.

I don’t care if it hurts/I want to have control/I want a perfect body/I want a perfect soul

Scenen är ett hav av tyg och gamla teaterstolar. På en perfekt ljussatt tron svävar Marianne Mörck i sin permobil. Hon är Sally Bowles igen. Hon är forever young.

Jag kommer nog aldrig pierca mig i klitoris men kommer jag, precis som Marianne, vara uttråkad och kåt och vilja bli sjungen om. Sen? Kommer jag behöva amputera ett ben men klä fortsatt bra i fuskpäls. Vad kommer tiden, livet, att göra med mig och vad kommer vara konstant? Kommer jag att tillåtas att vara mig själv? Det känns ändå inte som så himla länge sedan.  Kommer jag att sjunga?

 

Inlagt oktober 11, 2017 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar