Tillsammans i Satans delirium

En Reaktion om Konsten och Scenen

Föreställning: Satans delirium, del två i trilogin Satans trilogi, 14 oktober 2016
Plats: Sickla Industriväg
Projektledare och regissör: Jimmy Meurling
Kompositör: Magnus Larsson
Kostym: Jonna Bergelin & Pia Gyll
Maskdesign: Linda Sandberg & Agnes Kenttä
Scenrumsansvarig: Robin Dahlqvist
Konstcurator: Andreas Blom
Medverkande: Angela Wand, Otto Milde, Malin Vargö, Nils Granberg, Margaretha Björkman, Rickard Hasslinger, Daniel Lindman Agorander

Satans trilogi utspelar sig i ett rivningsmärkt kontorshus i Sickla. På de ca 5000 kvadratmetrarna har hundratals konstnärer gestaltat rum som tillsammans bildar en scen, en värld. I den här världen har Det demokratiska partiet tagit makten.

Satans delirium är en föreställning som också är en middagsbjudning där publiken är gäster.  Av ”Åklagaren” får vi veta att det kommer bjudas på underhållning av den vampyrliknande Woland. Men snart framträder en historia om en före detta motståndsrörelse, tystade politiska mord och någonting djupt splittrat i det demokratiska samhället.

EW: Hej! Hemma nu. Du?

LW: Ja, hej! Så, phew, vad känner du nu?

EW: Känner att det är skönt att vara i ett ganska normalt rum faktiskt.

LW: Haha, jag med!

EW: Men det var verkligen just att gå runt i de där apokalyptiska rummen som jag uppskattade mest med föreställningen. Folkhemmet på crackpsykos. Satanistiska kammare och skog inomhus.

LW: Ja, så detaljrik nutidskritik. Träffsäkert och estetiskt upplyftande. Men alla dessa intryck talade mer till mitt intellekt än till mina känslor.

EW: Samma här. Jag imponerades och mös, även när synintrycken var obehagliga. Vad fick dig att känna mest under kvällen?

LW: Rummet med ett löpband mitt i och hundratals bullängder i taket. Det var äckligt och obehagligt och sorgligt för mig. Var du inne där?

EW: Nej, vad kul, det missade jag. Kul på det sättet att vi faktiskt inte såg samma föreställning.

LW: Ja, stunderna när man gick runt i sina egna tankar med mask i mörker var rätt starka, om man ville. Vad berörde dig?

EW: Håller med. Jag blev berörd av vissa avlägsna rum med nedkladdade väggar och madrasser på golvet. Och av rummen där det fanns spår av människoöden. Jag tänkte ganska mycket på hur lätt det är att göra fel emot människor i försöket att upprätthålla något slags organisering. Att så många i livet och i politiken önskar att allt ska vara och bli så bra, som vi med språket har möjlighet att formulera det. Men att verkligheten alltid är fulare. Så oändligt mycket mer ohanterlig.

LW: Ja, alla delar som genom outtalade budskap relaterade till psykvården, på vad som anses sjukligt idag och vad som medicineras undan eller helt enkelt göms undan – alla de delarna i föreställningen, både rummen och dialogerna, satte fingret på något som känns. Är människor som inte klarar av den här världen sjuka eller är världen sjuk?

EW: Ja. Det var bra. Det var on point, obehagligt och roligt på samma gång. Jag blev betagen av Angela Wands Woland i början. Hon var liksom skräckintagande! Men jag kan inte säga att jag drabbades av någon av karaktärernas öden eller konflikter direkt. Hur kände du för själva storyn?

LW: Jag kände ingenting för storyn. Jag kände något för de ansiktslösa i början, när de beskrevs som arbetare som löd, som inte visste bättre än att ”ta tag i sitt eget liv”. Då trodde jag att deras roll skulle smälta samman med oss mer, att vi skulle fortsätta känna empati för dem och deras kamp. Men kampen var så i bakgrunden. Inte påtaglig. Inte känslomässig. Det fanns stämplar lite överallt med uttrycket ”för den som vill se”. Men själva föreställningen var inte deras (våran?) kamp?

Det var lite som kampen mellan ondskan och ondskan, eller ondskan och någon avhumaniserad. Vem var god, vem skulle vinna åt oss? Vem skulle befria arbetarna? Vem skulle väcka de döda eller sovande till liv? När vi kom dit var kampen redan över och vi klev in i askan.

EW: Precis. Det var frustrerande att vi bara fick hänga med karaktärerna Åklagaren och Woland och deras märkliga maktkamp, när det verkade finnas så mycket intressant att få reda på om det här samhället vi var på besök i. Åklagaren var också mer spännande att hänga med när han var en förvirrad person på sjukhus än när han var ett slags symbol för något i kampen med Woland.

LW: Exakt. Det var lite som kampen mellan ondskan och ondskan, eller ondskan och någon avhumaniserad. Vem var god, vem skulle vinna åt oss? Vem skulle befria arbetarna? Vem skulle väcka de döda eller sovande till liv? När vi kom dit var kampen redan över och vi klev in i askan. Det kanske var det som var känslan, en känsla av inget.

EW: En känsla av inget. Indeed. Att det inte spelade någon roll vad som hände.

LW: Den kliade på kroppen, den känslan. Man ville ut. Bort. Till de levande. Här ute är loppet inte kört. Det är ju faktiskt fint.

Foto av: Sophia Hogman

EW: Jo faktiskt. Jag var rätt arg och stressad innan föreställningen satte igång. Det försvann under tiden. Trots att det till och med var långtråkigt emellanåt.

LW: Ja, samma här. Det var otroligt snyggt gjort i många delar. Och Woland kommer jag sent att glömma. Men jag blev inte swept away.

EW: Nej och det var nog den känslan jag hade förväntat mig, att bli swept away. Därför blev den övervägande känslan nog… nej, jag blev inte övervägande besviken. Men lite besviken och ganska impad. Men… Maten var god!

LW: Hehe. Jag skulle vilja se behind the scenes från skapandet av rummen! Måste varit så otroligt rolig process!

EW: Ja! Och all grafisk formgivning. Partiets logga väcker en massa känslor bara den.

LW: Hoppas det blir utställning av det sen. Nu ska jag sova.

EW: Sov så gott. I vår värld.

Inlagt oktober 19, 2016 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar