Föreställning: Protagonist, av Jefta van Dinther för Cullbergbaletten, den 23 november 2016
Koreografi och regi: Jefta van Dinther
Plats: Dansens hus
Komposition, sång och berättarröst: Elias
Ljuddesign: David Kiers
Dansare: Adam Schütt, Alexandra Campbell, Anand Bolder, Camille Prieux, Daniel Sjökvist, Dario Barreto Damas, Eleanor Campbell, Eszter Czédulás, Eva Mohn, Jac Carlsson, Katie Jacobson, Linda Adami, Samuel Draper, Tiran Willemse, Unn Faleide, Vincent van der Plas
Vi hade precis pratat om X och Y. Blivit tystade av mörkret som la sig över salongen. Heter det salongen, My?
Ja, gullet, det heter det.
Första meningarna som en röst läser i högtalarna stämmer så bra med vårt samtal. Någonting om den lilla känslan som börjar som en viskning, blir till en röst, blir ett krig. Och jag tänker att vi får rätt igen. Jag försöker nicka bekräftande mot dig i mörkret. Närmar mig så bekant din axel, ditt andrum. Kände du det?
Jag tror det. För den där inre dialogen, som den inledande texten så allvarsamt beskrev. Ibland kan jag inte skilja den rösten hos mig från din.
Dansarna står uppställda på rad i snygga kläder och bra färgskala. Jag associerar direkt till CK one-reklamen och 90-talets estetik. Synd tänker jag, besviket. Jag saknade direkt något vackert, sa du i efterhand.
Den ryckiga dansen börjar. Jag vill säga ordet suggestivt. Vet inte om jag någonsin använt det rätt.
Suggestiv är väl en väldigt bra beskrivning?
Jag försöker avläsa vem som är bäst, vem som är mest poppis, om några av dansarna verkar ha någon speciell kemi mellan sig, kanske legat med varandra? Jag bestämmer mig för att hon med BH:n är huvudpersonen. Och att han med blå tröja är störig och vägrat följa klädkoden rakt av. Vid ett tillfälle rör blå tröjan sina ben, ett i taget istället för samtidigt, som de andra dansarna. Jag anklagar tyst koreografen för att han inte lyckats stävja det där. Ska det inte handla om att de jobbar tillsammans? I en kommunistisk fabrik.
Jag tyckte han stod ut på ett bra sätt. Jag såg honom.
Du säger efteråt att du tänkte på det som byggandet av en kokong. Att det såg ut som att de spann en väv runt någon eller något. Att de fångat ett byte som de skulle bryta ner och suga blodet ur, att vi var på besök i en termitstack. Jag tyckte din bild kändes positiv och vacker och den fick mig att tänka på en dokumentär om personer som sätter livet till i grottor i Indonesien för att rika ska få äta svalbosoppa för 700 kr skålen i Hong Kong. Är svalboklättraren en Protagonist? Jag glömde berätta det. Jag sa istället något om varulvar och vampyrer.
Jag sa zombier.
Den intensiva, ryckiga dansen, fortsätter. Som verkar nästan besatt eller vad sa du? Dystopiskt? Som slutet på världen?
Jo. Det var något i det koreograferade kontaktlösta. Som att varje möjligt möte dansarna emellan, varje ansats till närhet avvisades. Ingen mötande blick men ibland en svag förnimmelse av längtan. Sen snabbt ett ryck, en spasm, ett steg åt sidan. Och om det är människan, då är det väl kört?
Elias, vars röst är berättarens och som skrivit musiken, sitter två rader framför oss. Jag försöker avläsa av hans ansikte om han verkligen är nöjd. Hans höga hals får honom att se oåtkomlig ut. Jag undrar om någon kan nå honom… Hans vänner ser ut som lärjungar eller personliga assistenter.
Som du sa, Kassandra; jag associerade tidigt till en kokong och kolonier av djur. En sån där sekvens i en naturfilm när de snabbspolar sig igenom en hel årstid eller ett helt år i ett djur eller en blommas liv. Tänkte att nu snabbspolas människans sista tid på jorden. Men den sista delen, den nakna, gjorde det såklart helt omöjligt att inte associera till apor. Alla dessa nakna, lufsande och runtsvingande primater. Människokön och schimpanser. De mässade om evolution men det verkade vara en utveckling som gick åt fel håll. Att vi gick bakåt. Samtidigt var nakenheten så ospännande, helt oladdad, eller vad kände du?
Ja..och deras kroppar var för lika. Stöpta i samma skyltdockeform. Som du längtade efter det vackra i början så längtade jag efter valkar och skuggor.
Jag reagerade också som ett skyddsombud. Blev helt upptagen av hur det här är att spela. Och du sa något om att de inte såg glada ut i sina linnemorgonrockar i applådtacket. Tänkte du också på facket, Kassandra?
Verkligen…Jag tänkte på facket och på sanitet. Hur städarna skulle få bort könsbakterier från metallstängerna. Men vilka proffs…Förstår vad de ger. Förstår att de bara spelade tre föreställningar.
När det är över andas du ut tungt, My. Det får mig att tänka på min mamma som kastar sig med ryggen före i kalla Östersjön i början av juni. Hennes utandning för att hantera det kalla vattnet, fast din andning är mer lättad. Shit, alltså, säger jag och tittar på dig när ljusen tänds.