FILM: Under Gottsunda (2014)
REGI: Viktor Johansson
MEDVERKANDE: Vanco Nakev, Lovisa Justusson Lahti, Nikol Nikolyan, Meri Tairian, Kerim Ashkar m.fl.
Tror du att jag är ditt barn eller? En ung tjej i magtröja och för stor jeansjacka tittar in i kameran. Ser jag ut som en liten unge? Hon skriker ilsket ut sin fråga.
Under Gottsunda kastar mig tillbaka till minnena av tidiga tonår och en vilja att bli tagen på allvar. Känslan av att livet pågick någon annanstans, långt ifrån det klassrum, den bakgård eller den park där jag själv befann mig. En blick på en värld som ännu inte tillhörde mig.
Vi får följa ett antal ungdomar i Uppsalaförorten Gottsunda. Vi hör deras tankar om världen och om livet. Ett universum av subkulturer växer fram. Mopeder som cirkulerar, runt, runt. Pojkar som snart är unga män. En pappa som tränar boxning med sin dotter med hjälp av en Marilyn Monroe-figur av well papp. Tonårstjejer som boffar gas i plastpåsar och betongklumpar som reser sig höga mot himmelen.
Tiden står stilla här. Men det bubblar under ytan. Självförsvarsträning och bilar som brinner, en kamp mot en på olika vis definierad fiende. Unga människor som kanske varken vill eller kan ta sig upp ovan ytan.
Under Gottsunda är en poetisk skildring av underjordiska världar och tonårskultur. Berättelser som ofta stereotypiseras och förenklas, om ungdomen och om utanförskap.
En pojke har gömt sig i en vattenbrunn. Hans kompisar ropar ner i det mörka hålet i marken. Kom upp, va med oss! Vad ska du göra där nere?
Deras fråga sammanfattar på ett sätt hela filmen. Under Gottsunda är en poetisk skildring av underjordiska världar och tonårskultur. Berättelser som ofta stereotypiseras och förenklas, om ungdomen och om utanförskap. Filmen flyter fram i sitt berättande, bild och ljud sammanfogas till ett eget rytmiskt språk.
Vad som är skrivet manus och vad som är inslag hämtat från verkligheten är inte helt lätt att avgöra och känns inte heller särskilt relevant. Under Gottsunda rör sig obundet mellan det dokumentära berättandet och fiktionen och jag upplever att den subjektiva, tillspetsade sanningen på sätt och vis blir mer sann än verkligheten (vad det nu är?).
Filmen får mig att fundera på tristess som drivkraft. Hur stark den kan vara och hur fint den balanserar mellan destruktivitet och gränslös kreativitet. Jag gör vad som helst, bara det händer någonting. Tonåren som präglas av lika delar tristess och nyfikenhet. Paradoxen i det inåtvända och det utåtriktade sökandet.
Jag gör vad som helst, bara det händer någonting.
Samtidigt ser jag filmen som ett slags ifrågasättande av att livet skulle kunna pågå någon annanstans, mot att det finns en ”samhällets baksida”. Ett påstående som ju tydligt avslöjar vem som vanligtvis får berätta och vem den tänkta mottagaren är. För vems samhälle och vems verklighet är det då vi talar om? Ditt liv kan väl omöjligen pågå någon annanstans än just där du är?
Bakgårdarna och parkerna, blicken på den värld som för mig var okänd. Jag ser Under Gottsunda och kommer på mig själv med att sakna det kortsiktiga tidsfördriv som jag i tonåren ville bort från. Nu när min verklighet är en annan.
