När en annan verklighet kommer nära

Det är tyst och tungt i salongen. Min mamma kramar mig hårt när filmen är slut, för att det behövs. Under 90 minuter har en tyngd lagts på våra axlar och den är svår att skaka av sig.

Jesper Ganslandts nya film Jimmie är omtumlande. Skildrat ur en fyraårig pojkes perspektiv får vi följa en flykt från ett krigsdrabbat Sverige. Det som ingen av oss någonsin tror ska hända har hänt. Sverige är inte säkert och rädda för sina liv flyr familjer mot en osäker framtid, men bort måste de.

I vackra, sköra bildsekvenser, följer vi med på en resa som vi inte riktigt förstår. För så är det för Jimmie. Obekanta språk talas ovanför våra huvuden och illusionen om att vi snart är framme får oss att hoppas. Längs järnvägsspår, genom täta sädesfält och över hav förflyttar sig Jimmie tillsammans med sin pappa. Bort från krig men till vad? Det vet inte Jimmie och det vet inte vi i publiken. Kanske är det denna ovisshet som gör det extra tungt.

Det är så svårt att ta in att det är vardag för så många. Denna flykt och denna ovisshet. Att inte få höra hemma och att inte landa någonstans.  Att ha sett så mycket sjukt och veta att det får jag leva med. Det blir så påtagligt i Ganslandts film. Det vi läser om, ser bilder på och är mycket väl medvetna om kommer plötsligt så nära.

På något vis kan det verka enkelt och jag önskar kanske att jag hade möjligheten att känna lika mycket utan denna film. Men när perspektivet är nytt och förutsättningarna plötsligt är omvända, då tar jag till mig denna sjuka kamp som är verklighet för så många.

Om vi tänker oss att vi aldrig kommer att förstå så måste det ändå vara bra att göra allt som går för att försöka.

Filmen har på vissa håll kritiserats för att den inte skildrar ”en riktig” flyktingfamilj utan istället spär på känslan av att vitas liv är mer värda. Att det skulle bli som en förolämpning mot dem som lever i detta helvete på riktigt. Det kanske säger mest om mig men jag har lite svårt att fatta kritiken. Om vi tänker oss att vi aldrig kommer att förstå så måste det ändå vara bra att göra allt som går för att försöka. Och kan en film som den här få mig lite närmare ett öde som jag innerligt hoppas aldrig kommer bli mitt så måste det vara bra. Och det är ju precis det här vi förstår, det vi pratar om.

Bland det första vi nämner efter vi lämnat salongen är denna kluvna känsla, att det liksom är skrämmande hur påverkade vi plötsligt blir för att det är oss det drabbar. Inte de i Syrien. Inte de i Afghanistan. Det är en svensk familj och plötsligt gör det så ont. Hur mycket vi än vill säga att vi förstår och känner så blir det påtagligt att det finns ett sånt avstånd. En mental barriär som dämpar känslor när det inte händer mig eller mina nära.

Oavsett hur filmen mottas av kunniga filmkritiker känner jag instinktivt hur viktig filmen är. Hur mycket den behövs, speciellt idag. Jag tänker att jag vill att varenda ungdom ska se filmen i skolan. Och att de sen ska prata om hur det känns. För får den mig att känna sån sorg och sån förståelse, då tror jag att den kan få de som blundar att öppna ögonen. Då är det en film som kan krossa barriärer.

Inlagt april 13, 2018 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar